Vägar
och postgång inom Lappmarken
Kanslirådet
Johan Elers samlade
på 1790-talet ihop material till en
berättelse om vägarna i Sverige. Han skickade ut frågelistor
till landets landshövdingar
och biskopar och bad dem anmoda sina underordnade, kronofogdar och
präster, att besvara frågorna. Dessutom excerperade han ur litteraturen.
Elers sammanställde uppgifterna länsvis men hann aldrig bearbeta
materialet. Delar av det har i senare tid utgivits i bokform.
Elers anteckningar om Västerbotten och Lappmarken har
hittills varit opublicerat.
Det som handlar om Västerbotten består dock nästan enbart av utdrag ur tidigare
utgivna böcker. Avsnittet "Vägar och postgång i Lappmarken" är
intressantare och återges därför här i sin helhet.
Avskriften har
skett så troget som möjligt, utan modernisering av stavningen. Oklarheter
i läsningen markeras med frågetecken. Text inom klammer har lagts
till för att förtydliga.
I dokumentet finns följande avsnitt:
Åter till förteckning över historiska dokument
Postgång
Ingen ordentelig inrättning är ännu vidtagen, eller inom
Lappmarken gjord till brefs fortskaffande, utan pläga Städernas handlande,
då de fara till marknaderne, jämte andre resande, dem medtaga, för att
aflämnas å bestämde ställen, hvilcket postföringssätt medför flere
olägenheter, äfvensom osäkerhet.
Domkapittlens Bref till Prästerskapet fortsätter åter
genom allmogen af någon uti hvarje By, dertill antagen och utsedd, som för
detta besvär njuter, under den till det hafver, befrielse från deltagande
uti Prästegårdsbyggnad, hvilcket särdeles inom Finska Lappmarcken skall
vara brukeligit. Jämte Consistoriets bref medfölja merendels då äfven
privata bref emot någon lindrig öfverenskommen betalning med Brefbäraren,
eller ock af dess benägenhet och välvilja.
Att inom Lappmarcken inrätta postgång lärer blifva
svårt, om icke nästan omögeligit, i avseende därtill, att Landet är så
glest bebodt, på många ställen ifrån 8 till 12 mils längd.
Åter till sidans början
Wägar
Inga sådana allmenna farbara vägar, som uti Rikets
öfrige Landsorter inrättade äro, träffas inom lappmarcken, utan endast
någre få smala och dålige gångstigar, kyrckorne och de uptagne Grufvorne
emellan, hvilcka såsom egenteligen löpande öfver Berg, Måssar och Kjärr,
icke annorlunda, än ridande och gående kunna nyttjas; Communicationen
befordras derför i Landet mäst, när bar mark är, med Båt, Sjöar och
Strömmar utför, hvilcken färd kallas Ström eller Båtfart och wärckställes
med därtill på egit sätt inrättade farkoster, trebördings Båtar kallade,
byggde på Klinck, med tre Bol, eller bräder i högden och skarpt upskutit
Bröst, brede två alnar midt på, men wid främsta Rodden något bredare,
äfvensom midt på och längs, ifrån 5 till 6 1/8 alnar, bärande minst 6
Skeppund.
Uti strida Strömen ros och stakas desse Båtar
ömsevis fram, såväl med För- som Bakstammen, hvilcken ock är spetsigt bygd
och sammanfogad, af dertill inöfvade personer, eller Styrmän, som derföre
tillgodo njuta särskillde förmåner, äfvensom för del, att de uti denne
konst andre undervisa och inöfva /A/.
[Not nederst på sidan] /A/ Om Båtfärder i Kemi Elf
− Se Vegelii afhandling Åbo 1755. Om Norländska
Båtfarter Pat: Säll: Handl: för år 1719 pag 37. Götheborgs allehanda år
1782 N:o 78.
Lapparne beräkna alltid den wäg de till
rygga lägga efter miltal, men en Lappsk mil utgjör endast en half vanlig
Svensk mil.
Ifrån Jämtelands Lappmarcks trackter äger
till Norje flere wägar, såsom:
1:o En wid Skebrofjället, emellan
Fynnisdalen och Muggtorpet.
2:o En öfver Norgårn och Vigelen åt
Furagen [?].
3:o En vid Kuleröset [?] åt Rörån.
4:o En öfver Skarfdörsfjället åt Tydalen
och Trondjem, med hvilcken en från Herjeådalen kommande wäg sammanlöper.
Skall nu mera wara förbuden att färdas.
5:o En vid Sjöen Södra Enbogen, emellan
Handöl och Tydalen, Norr om Sylfjällen, å hvilcken väg Svenska armén led
mycken förlust af köld och djup snö, då densamma öfvertågade den i
Januarii 1719, i anseende där till, att sedan Vägvisaren blifvit förlorad,
man tagit miste om wägens krökningar öfver de befintelige wattudragen.
6:o En öfver Skurdagen fjället till
Vårdalen och Möråker.
Åter till sidans början
7:o En vid Storsjö Landet öfver
Rikslinien vid Dofve Gränsse Tull, förbi fjällstugarne, Hällkjärnsstugan,
Medstugan och Skalstugan, åt gärden Sahl [?] inom Norrige och widare. −
Denne wäg är Jämtarnas allmennast nyttjade handelsväg åt Norje, hvarå en
myckenhet Kafvelbroar öfver Myror och Kjärr finnes, som föregifves hafva
blifvit ditlagde år 1718, då Svenska armén tågade åt Norge.
Med flere, hvilcka dock alle blott
ridandes, men icke åkandes kunna färdas. /B/.
[Not längst ned på sidan] /B/ Se A.
Ehrenmalms resa genom Åsele Lappmark pag. 72 et seqvent. Hylphers
Beskrifning om Åsele åag. 15−199−327−. Hylphers Beskrifning öfver
Jämtteland pag. 132−152−.
Ifrån Luleå Stad till Lappmarcken löper
vägen ett stycke utmed Luleå Elf, som kan köras till Byarne, Sunderbyen,
Sevstbyen, Heden, Bredåker, Svarthlå, Härads Byen och Storsands Byen 11
mil. Uti hvarje af desse Byar är Skjutsombyte, sedermera derifrån kommer
man icke fort [vidare], utan att ömsom rida och ömsom fara på båt till
Wollerims nybygge och vidare till Jockmocks Kyrrka, utgörande 6 mil,
derifrån vidare än dels gångväg, dels Båtfart till Qvickjokk, ungefärligen
13 mil och ytterligare derifrån till Norge /C/.
[Not längst ned på sidan] /C/ Se Hylphers
Beskrifning öfver Vesterbottn pag. 147−160.
Ifrån Piteå Stad till Lappmarcken färdas
man förbi Piteå Sockne kyrka på dels rid, dels gångwäg och Båt till
Arfvidsjauer och Arjeploug, nemligen från Piteå kyrka ½ mil båtfart öfver
Svensbyfjärden, ridväg går annars på västra sidan om fjärden till
Kalamarcks By 1½ mil, derifrån gångväg till Byskeå 2½ mil, vidare förbi
Långträsk Byen till Gråträsk Byen 5½ mil, derifrån till Arfvidsjauer 4
mil, vidare der ifrån Båtfart. /D/.
[Not längst ned på sidan] /D/ Se Hylphers
Beskrifning öfver Westerbottn pag. 139.
Ifrån Torneå Stad till Lappmarcken färdas
med Båt Torneå Elf uppföre, förbi flere skjutsombyten uti Öfre och Neder
Torneå Socknar till Kengis Bruk, der ifrån till Paijala By och
Gjästgifvaregård N.V. åt Juckas Järfvi och N.O. på Kolari och Muonio
Ellfvarne åt Enonteckis. /E/
[Not längst ned på sidan] /E/ Se Hylphers
Beskrif. om Vesterbottn pag. 202−273−318.
Ifrån Umeå förbi Degerfors Capell åt
Lycksele. Ytterst uti Degerfors Capell församling, som angräntsar till
Lappmarcken, uppehåller Sig Lappar, hvilcka till sin utkomst betjena
Capellboerne med Vallgång m.m Desse Lappar har Ryske kammarherren Grefve
G. Rumartroff???, under en resa norr om från Sverige till Ryssland besökt
den 11 Februarii 1780, för att gjöra sig underrättad om dess Boningar och
förande lefnadssätt. /F/.
[Not längst ned på sidan] /F/. Se
Hylphers Beskrif. om Västerbottn. pag 30−40−
Åter till sidans början
Gjästgifverier
Till Resandes beqvämlighet äro äfven
Gjästgifverier i Lappmarcken inrättade, särdeles uti den Södra
Lappmarcken, hvilcka skola vara frie från Skatts erläggande.
Å de ställen där inga Gjästgifverier
finnes inrättade, herbergeras ankommande Resande uti Tings och Fogde
husen, eller hos Prästerskapet och allmogen.
Emot plundring och våldgjästning af Ryske
undersåter och öfverlöpare, har Lapp allmogen, särdeles uti Kusamo
Lappmarck, hos Kongl. Maj:st. i underdånighet sökt blifva fredade, hvarå
Kongl. Maj:st. till nådigt svar lämnat, uti Resolution på allmogens Besvär
af den 17 augusti 1762 § 6, sig skola sådane anstallter foga, det allmogen
blefve skyddad.
Ibland Gjästgifverierne inom Södra
Lappmarcken får anmärkas, att Åsele Gjästgifveri, nära kyrckan beläget,
har sig underlagdt, till lättnad uti Gjästgifveri hållningen, trenne
hemmans delar uti Ångermanland, om 1/3-dels mantal hvardera, med hela dess
jordeboks och mantals ränta. Detta Gjästgifveri har innhafts af Encke
Pastorskan Rockstadia
[sannolikt
Magdalena Rockstadia]
till en tid, enligt Kongl. Resolut. den 19 September 1720, i
afseende därtill att förre innehafvaren deraf Kronofogden uti Ångermanland
berättadts försummat uppfyllandet af de honom, såsom Gjästgifvare,
åliggande skyldigheter, men som vid hållen undersökning om förhållandet
därmed, berättelsen befunnits hafva warit ogrundad återställdes
besittningen af Gjästgifveriet Kronofogden Vestman, till följe af Kongl.
Maj:sts Bref den 13 October 1724. Sedermera har den 27 October 1740 fråga
varit om Gjästgifveriets förvandlande till Schola Bord, om utgången hvaraf
underrättelse saknas.
Åter till sidans början
Skjutsningen
Alla till Lappmarken ankommande Resande är Lappallmogen skyldig att
skjutsa och wägföra, samt swara för deras riktiga fram komst, enligt
Kongl. Brefvet till Landshöfdingen uti Vesterbottn af den 30 November
1743.
Därutinnan stadgas, att om Lappman, som åtager sig att föra resande och
för dem wara vägvisare, af ondska och arghet, eller illvilja, öfvergifver,
eller bortrymmer från den resande, skall han straffas med 30 par spö, tre
slag af paret, eller ock mindre, deräst hans kropps styrcka ett sådant
hårdt straff icke kunde uthärda, änskjönt derigenom ingen skada skedt, men
omkommer åter den resande, genom vägförande Lappmans förvållande, straffas
han till lifvet.
Utan betalning är lappallmogen skyldig at skjutsa Präster, som resa i
Embets ärender, Domaren, Fogden och Landtmätaren en gång om Vinttern och
en gång om Sommaren, ifrån första Nybygget inom Lappmarks gräntsen till
förrättnings stället och derifrån tillbakars, men icke de Embetsmän som
antingen för enskillte angelägenheter resa, eller å Kronans vägnar blifva
sände till Lappmarken, ej eller handlande, med deras marcknads Lass,
Kongl. Resol. på ??? den 17 augusti 1762.
Särskillt är Lapp allmogen inom Arjeplougs församling ålagd, genom
Konungens Befallningshavfandens uti Umeå utslag, den 15 Januarii 1756, att
skjutsa Piteå Stads Handlande, med deras Lass, till och ifrån marknaderne
för en utstakad skjutslega af 5 p 16 ./. kp:mt för 3 Renlass, som svarar
emot ett hästlass och för en körren, emellan Arjeplougs marknads plats och
Piteå Stad, 3 p 24 ./. kp:mt utom underhåll för Lassföraren vid fram och
åter resan.
Till 1792? års Riksdag har nybyggarne inom Åsele Lappmark, genom deras
fullmägtig Olof Allmroth i underdånighet hos Kongl. Maj:t anhållit, om
befrielse från forslandet av de handlandes vahror emellan Åsele och
Lycksele marknads platser, som utgjör en längd af ungifär 10 mil, men om
de derifrån icke kunna befrias, en sådan reglering må skje, att allmogen
för sin tidsspillan och möda, samt Renarnes föda, hafver skjälig bergning
hvaröfver Kongl. Maj:t medelst Resolution den 13 November 1794 resolverat
att som intet stadgande, eller förordnande om legor för Renforor finnes
utan sådant ankommit på de handlandes betingande, som Konungens
Befallningshafvande vid visse tillfällen stadfäst och dessutom å så väl
ena sidan till bädd? och handlandes och lapparnes förmån länder, att
handelen uti Lappmarken fortsätter och att fördenskull vahror med Renforor
fortkomma och åter å andra sidan nödigt är, att allmogen derföre njuter
skälig betalning, det har Konungens Befallningshafvande i Länet alt efter
vederbörandes hörande och hållen undersökning vid Tings Rätten, uti Krono
Betjeningens närvaro föreslå en Taxa, hvarefter ett Renlass, om 10
Lispunds vigt, bör i Skjutslega, efter miltalet, betalas och jämväl låta
på omständigheterne ankomma, huruvida sedermera någon jämkning efter
Tidernas förändring må på lika sätt värkställas, så att ej å någondera
sidan skälig anledning till klagan förekomma må.
Lappfogdarne har Lappallmogen fordom allt ifrån äldre tider tillbakars
varit pligtige att fortskaffa med forrenar uti skjuts, samt honom och dess
betjent förse med underhåll, men från denne skyledighet blef allmogen
frikallad och Lappfogdarne i stället tillagde 6 ./ s:mt af hvart hushåll,
så af Lappar som nybyggare, af dehre sistnämde undantagne sådane, som
njuta frihets år till godo, hvilka peningar fogdarne hade att uppbära då
Lappmarks räntan indrages och att deraf sjelfve betala på sine resor
skjutsar och sitt underhåll, efter skjäligt pris och i fall tvist derom
upstod, hade Landshöfdingen till förordnande att meddela. § 19 uti
Lappfogde Instructionen den 5 augusti 1760.
Åter till sidans början
Åter till förteckning över historiska dokument
Texten är en avskrift av s. 149−159
i originaldokumentet som förvaras i Uppsala universitetsbiblioteks,
handskriftsavdelningen. Om Elers kan man läsa
i Qviström (red.), Gångna landskap: möten mellan väghistoria och
landskapshistoria. Rapport 06:1 från Institutionen för
landskapsplanering, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp (s. 78−79).
|
