Att jaga säl med hjälp av språket
En gång hade sälen 150 namn
et sägs ofta att vissa språk skulle vara ordrikare än andra. Ett exempel är
nordsamiskan med 80 olika ord för snö och snöförhållanden – ännu fler om man
räknar in rimfrost och skare. Det är en rikedom som i jämförelse med svenskan
ter sig rent slösaktig.
Det är emellertid tveksamt om man på detta sätt kan jämföra ett språk med
ett annat. I allmänhet tillägnar vi oss som medlemmar av en viss social grupp just de ord som
krävs för att vi ska kunna se vår verklighet i önskad upplösning och beskriva den med önskad
skärpa. När de gamla orden inte räcker till bildas eller lånas nya. Följaktligen kan svenskan
på vissa områden vara väl så ordrik som nordsamiskan.
Ett belysande exempel på detta är den doktorsavhandling som Ann-Catrine Edlund
nyligen lade fram vid Institutionen för litteraturvetenskap och nordiska språk vid Umeå
universitet. Titeln är Sälen och jägaren: de bottniska jägarnas begreppssystem för säl ur
ett kognitivt perspektiv. I avhandlingen diskuteras inte mindre än 150 svenska ord för säl,
insamlade under 1900-talet i kustområdena i Norr- och Västerbotten samt i det svensktalande
Österbotten. Ingen enskild säljägare kände till alla dessa ord; det fanns betydande regionala
och individuella variationer. Inte desto mindre förfogade varje säljägare över ett rikt förråd
av benämningar på sälar, benämningar som avspeglade jägarens förhållande till sitt villebråd.
Sälen var nämligen en viktig resurs för kustbefolkningen runt Bottenviken
ända fram till början av 1900-talet. Kött, blod och inälvor användes i kosthållet. Sälskinnet
var varmt och vattentåligt och lämpligt till mössor, vantar och skor. Späcket fungerade som
lädersmorning men bereddes också till tranolja för impregnering av båtar och trävirke samt för
användning som lampbränsle. Eftersom sälen ansågs göra skada på fisket utgick dessutom
skottpengar. Därför drog varje vårvinter grupper av fångstmän ut i drivisen på jaktfärder, s.k.
fälresor eller fälor, som varade i flera månader. De sista fälorna utgick 1965 från Österbotten.
De arter som jagades var gråsäl och vikare. Eftersom gråsälarna var
förhållandevis oskygga kunde de ganska enkelt klubbas ihjäl, vilket krävde muskelstyrka
och en del mod men inte särskilt många ord. Vikarjakten tarvade desto större kunskaper och
därmed också en mycket rikare vokabulär. Av Ann-Catrine Edlunds avhandling framgår att orden
bar på stora mängder information, att de var en del av det kunskapskapital som den erfarne
jägaren bar med sig.
Jägarna kände sälarnas vanor utan och innan. De visste att vikaren under den
mörkaste delen av året lever i ett bo, en vista, som grävts ut i ett naturligt hålrum i de undre
islagren med utgång endast ned i vattnet. Honan föder där sin unge, kuten. Dessa vistsälar eller
vistare var oåtkomliga för jägaren. Först när solen började värma kravlade vistsälarna ut på isen,
men de kunde fortfarande vara svåra att få korn på. De gamla vikarna, de s.k. långvikarna eller
slättliggarna, ansågs vara särskilt listiga och uppmärksamma. De hade för vana att lägga sig
mitt uppe på en kal isslätt där de kunde speja av ett stort område. När jägaren skulle närma
sig dem måste han vara noga med att få vinden emot sig men solen i ryggen. Redan 500 meter från
sälen måste han lägga sig ned och kräka, dvs. krypa, fram mot den i skydd av en tygskärm
uppspänd längst fram på en mycket lång skida, en skredstång. Närmare än 150 meter kom man inte,
så det var endast goda skyttar som kunde döda långvikare. Ofta gjorde de skickligaste jägarna
heller inget annat – jakt på långvikare gav högst status, vilket kunde vara väl så viktigt som
ekonomisk vinning.
Yngre vikare, stegsälar, var inte lika värdiga motståndare. De utmärkte sig
genom ett livligt rörelsemönster och bristande uppmärksamhet och betraktades som lite dumma.
Stegsälarna höll ofta till på sönderbruten, rörlig is där det fanns gott om naturliga skydd
för den jägare som kräkte fram mot bytet. Dessutom var det en miljö där sjudande vatten,
skrapplande issörja och slående isflak dolde ljudet av den hasande jägaren. Det gick lätt att
komma så nära att skjutskickligheten inte sattes på alltför hårda prov, varför stegsälarna med
varm hand överläts åt nybörjare.
En särskilt liten och fet stegsäl kunde i Västerbotten kallas för nadd eller
knabbsäl, i Österbotten för stegboll eller stegplugg.
Många andra benämningar utgick främst från den ismiljö där sälen befann sig.
En stegsäl som uppehöll sig i sönderbruten och ”slarvig” is kallades i Norrbotten för slarvsäl
eller muding – den senare benämningen har troligen att göra med ordet modd i betydelsen issörja.
Vaksäl var en vikare som höll till i vaken mellan den fasta landisen och den rörliga havsisen.
Holverbuss kallades i Österbotten en vikare som uppehöll sig i ett holver, dvs. is som tornats
upp kring uppstickande stenar. Kontsäl användes i Norrbotten för en vikare som låg uppe på
små isknölar, s.k. kontis.
Sälar kan inte könsbestämmas på långt håll, och de flesta orden var därför
könsneutrala. De könsskiljande orden var å andra sidan ofta desamma för både gråsäl och vikare.
Sälhanen kallades för alg eller stimmare oavsett art. Luktalg var en vikarhane som luktade och
smakade så förskräckligt att varken kött eller blod kunde tas till vara; den var otrevlig att
hantera och hade inget värde utöver skottpengen. Morsa användes om honsälen på svenska sidan,
medan österbottningarna talade om säla. Kutmorsan var en honsäl som fött en kut; den jägare
som skjutit en sådan hade alltså chansen att få en sälunge på köpet. En gallmorsa var en honsäl
som inte fött någon kut och som därför behöll sin späckmängd våren igenom. Gallmorsans kött och
blod var särskilt eftertraktade i jägarnas kosthåll.
Lustigt nog är morsa som beteckning på sälhona ursprungligen inget svenskt
ord, vilket Ann-Catrine Edlund tidigare diskuterat i en uppsats i boken Tabu, verklighet och
språk. I stället verkar det ha lånats in från samiskan som ett noaord, alltså ett ord som man
tar till när man inte vill eller vågar benämna något vid dess rätta namn. Detsamma gäller alg
och möjligen även rok, som i Norr- och Österbotten använts för yngre gråsälar.
Bortsett från de könsskiljande orden utgick säljägarnas terminologi således
inte i första hand från sälarnas inneboende egenskaper: en och samma säl kunde benämnas olika
beroende på livsfas och miljö. Benämningen förmedlade information om vilket utbyte just den sälen
kunde ge i form av kött och späck, om vilken jaktteknik som var aktuell och till och med om
vilken kategori av jägare som borde nedlägga bytet. Säljägarna hade under århundradenas lopp
utvecklat hela den terminologi som krävdes för en effektiv kommunikation.
Kanske sitter gamla säljägare ännu och berättar för barnbarnen om sina
fälresor, kanske kommer också ett och annat av de 150 sälorden över deras läppar, men för
barnbarnen är det bara tomma bokstavskombinationer. Även om säljakten återupptas kommer de
gamla orden att förbli tomma, eftersom formerna för jakten kommer att bli så fullständigt
annorlunda. Ingen modern människa vill ge sig ut på månadslånga jaktturer i drivisen. Ingen
kommer att behöva förmedla den kunskap som ligger invävd i ord som kontsäl, gallmorsa och
stimmare. Säljägarnas rika vokabulär är hädanefter en angelägenhet blott för språkvetare.
GUDRUN NORSTEDT
Västerbottens-Kuriren 7 november 2000
|
