Det moderata naturtillståndet

et våras i markerna, och svenskarna söker sig till naturen. Vad skulle vi göra utan den? Där finner vi vila och avkoppling. Ibland förväntar vi oss även att finna vishet och insikt.

Vice ordförande i moderaternas ungdomsförbund i Skellefteå, Johan Söderberg, har givit sig ut i naturen och där hittat argument mot äktenskap för homosexuella. Så här formulerade han sig i en motion till moderaternas länsförbundsstämma härförleden: ”Bara det faktum att det inte är särskilt lätt för homosexuella att fortplanta sig visar på att naturen anser det vara onaturligt. Varför ska då vi i Sverige stödja detta och ge dem möjlighet till dessa onaturliga äktenskap.” Hans slutsats blev att äktenskapsbalken bör behållas i sin nuvarande utformning och inte göras könsneutral.

Johan Söderbergs argumentation är djupt förankrad i det västerländska tänkandet. Redan på 400-talet f.Kr. hade grekerna en bestämd känsla av att det måste finnas något slags eviga sanningar om rätt och fel, något objektivt som stod över folkens skiftande sedvänjor och regelsystem. Människosläktet antogs ursprungligen ha levt i ett naturtillstånd i enlighet med dessa evigt sanna normer som kallades för naturlagar. Det naturliga uppfattades som identiskt med det goda.

Tanken drevs till sin spets av de cyniska filosoferna. Arthur Lovejoy och George Boas beskriver i boken Primitivism and related ideas in antiquity hur cynikerna förkastade alla civilisationens välsignelser i sin strävan att leva i enlighet med naturen. Maten skulle inte kokas, man skulle inte bära kläder, hus var överflödiga – man kunde lika gärna bo i en tunna, som Diogenes. Ett liv i naturtillståndet innebar dock inte idel askes och försakelse. Sexualdriften uppfattades till exempel som en i högsta grad naturlig företeelse som borde tillfredsställas på snabbaste och enklaste sätt. Vad beträffar lagar och regler ansåg cynikerna att allt som accepterades av något folkslag också var naturligt – även incest och kannibalism.

Ordet natur stod för tingens och företeelsernas inneboende egenskaper, deras eviga och oföränderliga kärna, deras ofrånkomliga bestämmelse. Det naturliga var på en gång ideal och objektiv beskrivning. Så menade exempelvis Aristoteles att alla kroppar hade en naturlig rörelseriktning: de tunga strävade nedåt medan de lätta steg uppåt. Alla andra rörelser var onaturliga och resultatet av störningar. Att använda en hävstång för att rubba en sten var onaturligt och därmed definitionsmässigt dåligt, ett avsteg från det perfekta naturtillståndet.

Idén att naturligt är synonymt med rätt och onaturligt med fel har sedan dess varit central i det västerländska tänkandet. Naturlagarna var väsentliga för filosofer som Cicero, Thomas av Aquino, Hobbes och Locke, om de än hade anmärkningsvärt olika uppfattningar om vari dessa eviga sanningar bestod.

I vår tid hör naturlagarna framför allt hemma inom fysiken, där deras funktion är enbart beskrivande och inte föreskrivande. Ingen hävdar att det skulle vara fel att bryta mot tyngdlagen. Naturlighetsbegreppets normativa aspekt har hänvisats till den politiska debatten och inte sällan till dess skummare bakgårdar. Rasister använder det gärna för att motivera sin förkärlek för den egna rasen. Men även mer respekterade politiker tar till det, inte minst i diskussioner om homosexualitet.

Vad menar då den som hänvisar till naturen som norm? Frågan är mer komplicerad än man kanske i förstone tror. Lovejoy och Boas räknar upp 66 olika betydelser av ordet natur och konstaterar att det förmodligen är ett av de mest mångtydiga i de europeiska folkens vokabulär. De olika betydelserna är klart åtskilda från varandra, ofta till och med fullständigt oförenliga. Inte desto mindre glider ordbrukarna obehindrat från den ena innebörden till den andra, vanligen utan att ens vara medvetna om det.

En viktig betydelseförskjutning har skett sedan antiken. Den betydelse som tidigare var den centrala, nämligen ”sakens innersta väsen”, återfinns idag nästan bara i stående uttryck som ”det ligger i sakens natur”. I stället har ordet mer och mer kommit att användas för den del av vår omvärld som är minst påverkad av människan – skogarna, fjällen och havet med deras innehåll av djur och växter. Trots att Johan Söderberg och de cyniska filosoferna ytligt sett tycks argumentera på samma sätt talar de därför troligen om två helt olika saker.

Medan de gamla grekerna försökte finna varje väsens innersta kärna vänder sig dagens naturlighetsivrare inte sällan till djurens värld för att avgöra vad som är rätt för människan. Det förutsätter en god förmåga till selektiv kunskapsinhämtning, för i djurens värld förekommer det mesta. Bland däggdjuren är tillfälliga sexuella förbindelser regel och trofast monogami undantag. Björnhanen dräper den främmande björnhonans ungar för att få komma till och avla nya ungar. Bävrarna bildar monogama kärnfamiljer – som gärna är incestuösa. Fåglarna är mer benägna att bilda par än däggdjuren, men sällan i lugn och harmoni. Pärlugglehanen lurar sekundärhonor att lägga ägg och smiter sedan från sin del av ansvaret. Trastsångarhonor i samma situation pickar hål på den konkurrerande honans ägg för att få ensam tillgång till hanens arbetsinsatser. Unga gräsandshanar utför gruppvåldtäkter.

Det finns knappast något tänkbart beteende som inte finns representerat någonstans i naturen, och det blir snabbt absurt att försöka använda naturen som norm. Det är heller ingen som konsekvent försöker göra det. I stället har ”naturligt” blivit ett ord som man tar till när man vill presentera en åsikt som en evig sanning eller en företeelse som odiskutabelt bra. Förvånansvärt ofta är knepet framgångsrikt. Tänk på naturlig skönhet, naturbeteskött, naturläkemedel, naturprodukter och naturbegåvningar. Idel positiva konnotationer. Men vad står ordet för i olika sammanhang och på vilket sätt är det egentligen positivt? Gör det någon skillnad om ”natur” placeras i motsatsställning till ”onatur”, eller till ”kultur”?

Se där något att grubbla på under nästa stärkande promenad i naturen.

GUDRUN NORSTEDT