Inget riktigt väder utan kartor
När jag var barn samlade jag på
väderkartor. Jag klippte ut dem ur tidningen och klistrade in dem i en
anteckningsbok. Så kunde jag sitta där och följa hur lågtryck och fronter rörde
sig över Europa från den ena dagen till den andra. Där grundlades mitt livslånga
intresse för vädret och för meteorologin som vetenskap.
Det som jag finner så fascinerande med vädret är att det helt och hållet följer
kända fysikaliska lagar, men ändå är så svårförutsägbart. Medan jordens omkrets
kunde beräknas med stor exakthet redan 220 f.Kr. förblev vädret i stort sett
obegripligt i ytterligare mer än 2 000 år.
Givetvis har man alltid försökt förutsäga vädret. De instrument för mätning av
temperatur och lufttryck som utvecklades under 1700-talet underlättade
observationerna. Men det räckte inte med att observera och samla data, även om
de var aldrig så exakta. Så länge observationerna bara skedde lokalt kunde
vetenskapsmännen inte göra bättre prognoser än spåmän. Den lokale observatören
ser ju inget bortanför sin egen horisont och kan därför på sin höjd bedöma
vädrets utveckling under några timmar framåt.
Först sedan telegrafen uppfunnits kunde meteorologin utvecklas till en verklig
vetenskap. Liksom i så många andra sammanhang var det de militära behoven som
drev på. Den 14 november 1854 rasade en svår storm i Svarta havet. Där pågick
Krimkriget, och den engelsk-franska flottan drabbades av stora materiella
förluster. Tack vare telegrafin blev det snabbt känt att liknande oväder någon
dag tidigare dragit fram över Västeuropa, Österrike och Algeriet. Den franske
vetenskapsmannen Urbain Le Verrier fick i uppdrag att utreda saken närmare. Han
skickade en skrivelse till vetenskapsmän runt om i Europa och bad dem redovisa
vad de observerat om atmosfärens tillstånd under de aktuella dagarna. Genom de
mer än 250 svar som inkom blev det uppenbart att den förödande stormen inte hade
varit ett lokalt fenomen utan en del av ett stort och vidsträckt förlopp. Den
hade kunnat förutsägas.
Le Verrier fick i uppdrag att upprätta ett nationellt system av väderstationer.
Liknande system infördes i andra länder och med tiden utvecklades ett
internationellt nätverk för utbyte av väderdata.
Noggranna observationer och globala kommunikationer var alltså
grundförutsättningarna för meteorologin. Tack vare dem kunde man så småningom
börja förstå de fysikaliska lagar vädret lyder under. Sambanden visade sig
emellertid vara så komplicerade att en väderprognos för några timmar framåt
krävde matematiska beräkningar som i början av 1900-talet tog flera månader att
utföra. Det problemet löstes först när meteorologerna fick tillgång till datorer
på 1950-talet. Först därefter blev väderprognoserna verkligt användbara.
Vill man förstå sig på vädret måste man höja blicken över den egna horisonten
och skaffa sig överblick. Det var det jag fick när jag satt och studerade mina
väderkartor med fronter och isobarer. Någon meteorolog blev jag aldrig, men jag
fick en grundläggande förståelse för hur vädret fungerar.
Därför är jag lite gramse över att den typen av väderkartor blivit alltmer
sällsynta i medierna. Mitt husorgan, Västerbottens-Kuriren, ägnar en halv sida åt vädret varje dag, men fronterna
och lågtrycken lyser med sin frånvaro. Moln, solsken, regn och vindar ses
utplacerade på kartorna som om de vore lokala fenomen utan samband med
omvärlden. Inte ens på SMHI:s webbplats hittar man längre den typen av
översiktskartor som jag i min barndom fördjupade mig i.
Ingen vetenskap producerar som meteorologin så många förutsägelser vars
sanningshalt snabbt kan kontrolleras av var och en. I mina svarta stunder
misstänker jag därför att väderkartornas försvinnande är en del av den
postmoderna konspirationen, styrd av de teoretiker som försöker intala oss att
texter blott och bart är berättelser, att sanning är en godtycklig
överenskommelse och att objektivitet är en chimär.
Vi som intresserar oss för vädret och som vistas mycket utomhus kan aldrig bli
några riktiga postmodernister. Det blir så väldigt påtagligt att vissa prognoser
är sannare än andra. Med tiden får man många belägg för att ett vetenskapligt
förhållningssätt, grundat på objektiva observationer, ger de bästa
förutsägelserna. Vet man något om hur vädret fungerar förstår man också varför
vissa väderlägen är svårare att förutsäga än andra och varför det ibland blir
fel.
När VK och SMHI redovisar vädret som lokala förekomster av sol och moln, då
minskar möjligheten för gemene man att förstå vädret som en del av ett större
sammanhang. Vädret framstår som lika obegripligt som det var innan meteorologin
blev en vetenskap. Jag fruktar att detta ökar benägenheten att förkasta allt vad
vetenskaplighet heter och betrakta prognosen som just en berättelse, vilken lika
gärna skulle kunna ersättas av en annan berättelse. Till exempel en prognos
baserad på innehållet i abborrmagar.
Även om jag idag har fått andra intressen än att samla på väderkartor så saknar
jag dem. De representerar en förnuftstro som är mig mycket kär.
GUDRUN NORSTEDT
Västerbottens-Kuriren 26 juli 2006
|