Inget riktigt väder utan kartor

När jag var barn samlade jag på väderkartor. Jag klippte ut dem ur tidningen och klistrade in dem i en anteckningsbok. Så kunde jag sitta där och följa hur lågtryck och fronter rörde sig över Europa från den ena dagen till den andra. Där grundlades mitt livslånga intresse för vädret och för meteorologin som vetenskap.

Det som jag finner så fascinerande med vädret är att det helt och hållet följer kända fysikaliska lagar, men ändå är så svårförutsägbart. Medan jordens omkrets kunde beräknas med stor exakthet redan 220 f.Kr. förblev vädret i stort sett obegripligt i ytterligare mer än 2 000 år.

Givetvis har man alltid försökt förutsäga vädret. De instrument för mätning av temperatur och lufttryck som utvecklades under 1700-talet underlättade observationerna. Men det räckte inte med att observera och samla data, även om de var aldrig så exakta. Så länge observationerna bara skedde lokalt kunde vetenskapsmännen inte göra bättre prognoser än spåmän. Den lokale observatören ser ju inget bortanför sin egen horisont och kan därför på sin höjd bedöma vädrets utveckling under några timmar framåt.

Först sedan telegrafen uppfunnits kunde meteorologin utvecklas till en verklig vetenskap. Liksom i så många andra sammanhang var det de militära behoven som drev på. Den 14 november 1854 rasade en svår storm i Svarta havet. Där pågick Krimkriget, och den engelsk-franska flottan drabbades av stora materiella förluster. Tack vare telegrafin blev det snabbt känt att liknande oväder någon dag tidigare dragit fram över Västeuropa, Österrike och Algeriet. Den franske vetenskapsmannen Urbain Le Verrier fick i uppdrag att utreda saken närmare. Han skickade en skrivelse till vetenskapsmän runt om i Europa och bad dem redovisa vad de observerat om atmosfärens tillstånd under de aktuella dagarna. Genom de mer än 250 svar som inkom blev det uppenbart att den förödande stormen inte hade varit ett lokalt fenomen utan en del av ett stort och vidsträckt förlopp. Den hade kunnat förutsägas.

Le Verrier fick i uppdrag att upprätta ett nationellt system av väderstationer. Liknande system infördes i andra länder och med tiden utvecklades ett internationellt nätverk för utbyte av väderdata.

Noggranna observationer och globala kommunikationer var alltså grundförutsättningarna för meteorologin. Tack vare dem kunde man så småningom börja förstå de fysikaliska lagar vädret lyder under. Sambanden visade sig emellertid vara så komplicerade att en väderprognos för några timmar framåt krävde matematiska beräkningar som i början av 1900-talet tog flera månader att utföra. Det problemet löstes först när meteorologerna fick tillgång till datorer på 1950-talet. Först därefter blev väderprognoserna verkligt användbara.

Vill man förstå sig på vädret måste man höja blicken över den egna horisonten och skaffa sig överblick. Det var det jag fick när jag satt och studerade mina väderkartor med fronter och isobarer. Någon meteorolog blev jag aldrig, men jag fick en grundläggande förståelse för hur vädret fungerar.

Därför är jag lite gramse över att den typen av väderkartor blivit alltmer sällsynta i medierna. Mitt husorgan, Västerbottens-Kuriren, ägnar en halv sida åt vädret varje dag, men fronterna och lågtrycken lyser med sin frånvaro. Moln, solsken, regn och vindar ses utplacerade på kartorna som om de vore lokala fenomen utan samband med omvärlden. Inte ens på SMHI:s webbplats hittar man längre den typen av översiktskartor som jag i min barndom fördjupade mig i.

Ingen vetenskap producerar som meteorologin så många förutsägelser vars sanningshalt snabbt kan kontrolleras av var och en. I mina svarta stunder misstänker jag därför att väderkartornas försvinnande är en del av den postmoderna konspirationen, styrd av de teoretiker som försöker intala oss att texter blott och bart är berättelser, att sanning är en godtycklig överenskommelse och att objektivitet är en chimär.

Vi som intresserar oss för vädret och som vistas mycket utomhus kan aldrig bli några riktiga postmodernister. Det blir så väldigt påtagligt att vissa prognoser är sannare än andra. Med tiden får man många belägg för att ett vetenskapligt förhållningssätt, grundat på objektiva observationer, ger de bästa förutsägelserna. Vet man något om hur vädret fungerar förstår man också varför vissa väderlägen är svårare att förutsäga än andra och varför det ibland blir fel.

När VK och SMHI redovisar vädret som lokala förekomster av sol och moln, då minskar möjligheten för gemene man att förstå vädret som en del av ett större sammanhang. Vädret framstår som lika obegripligt som det var innan meteorologin blev en vetenskap. Jag fruktar att detta ökar benägenheten att förkasta allt vad vetenskaplighet heter och betrakta prognosen som just en berättelse, vilken lika gärna skulle kunna ersättas av en annan berättelse. Till exempel en prognos baserad på innehållet i abborrmagar.

Även om jag idag har fått andra intressen än att samla på väderkartor så saknar jag dem. De representerar en förnuftstro som är mig mycket kär.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 26 juli 2006