Små språkdopp i flera bad

En professors flerspråkiga festskrift

är stora forskare fyller jämnt uppvaktas de gärna med en festskrift innehållande mer eller mindre vetenskapliga uppsatser författade av kolleger. När Christer Laurén, professor i svenska vid Vasa universitet, skulle fylla 60 förra sommaren gjorde han sin festskrift själv. Han skrev till forskarvänner runt om i världen och bad var och en bidra med en liten artikel om språk. Texterna sammanfördes med akvareller av konstnärsvännen Boris Borotinskij, och det hela blev en vacker bok med titel Språket, människans dotter – Människan, språkets dotter. Från Umeå universitet bidrog Lars-Erik Edlund, Sigurd Fries och Birger Liljestrand.

Ett av Christer Lauréns forskningsområden är språkinlärning genom språkbad, vilket innebär exponering för ett språk i höga doser. Så kan t.ex. barn från finskspråkiga hem sättas i svenskspråkig förskola för att bli tvåspråkiga. Resultatet är vanligen gott.

Christer Lauréns bok ger läsaren ett utmärkt tillfälle att ta ett litet språkdopp i flera vatten. Texterna är skrivna på svenska, finska, katalanska, spanska, italienska, franska, engelska, tyska, isländska, nynorsk, bokmål och danska. På omslaget tillkommer latin. I förordet skriver Christer Laurén att ett av målen med boken är att läsaren ska få möjlighet att upptäcka att man förstår mer än man tror av språk som man aldrig har studerat. Han uppmanar läsaren att ta god tid på sig, ögna igenom texten och plocka ut ord som man kan gissa sig till betydelsen på. ”Textförståelse handlar främst om ordförståelse och textvana, och du behöver ingalunda förstå alla ord för att någorlunda förstå en text.”

Och jo, det går ganska bra, trots att texterna handlar om språkliga aspekter på allt från walesiska sjöars skönhet till bränslesystem i spanska stridsflygplan. Inför den finska och den isländska texten går jag dock bet. Först tycker jag att det är paradoxalt, eftersom finskan är helt obesläktad med svenskan medan isländskan hör till vår innersta krets. Vid närmare eftertanke inser jag att det inte är så konstigt.

Det finns i själva verket två olika anledningar till att man känner igen ord i språk som man inte har studerat. Den ena är att besläktade språk har gemensamma arvord. Många ord i franskan, spanskan, katalanskan och italienskan liknar ju varandra eftersom alla dessa språk utvecklats ur latinet. Isländska och svenska har också många gemensamma arvord. Finska och svenska har däremot inga alls, eftersom finskan hör till den uraliska språkfamiljen och svenskan till den indo-europeiska.

Den andra anledningen till att ord går att känna igen är att nytillkomna lånord ofta är gemensamma för flera språk. Här skiljer sig isländskan och finskan från de övriga språken i boken genom en högre grad av purism, språklig renhetsiver. I dessa språk avstår man ofta från att använda främmande lånord och skapar i stället nya ord av inhemska ordelement, eller återupplivar gamla bortglömda ord. Dessa ord smälter bättre in i språket än de främmande lånorden – faktiskt så väl att de blir osynliga för den okunnige läsaren.

Inte sällan betraktas lånord som något som katten har släpat in, men det är till stor del tack vare dem som vi hjälpligt kan förstå texter på ett språk som vi inte behärskar. De ålderdomliga orden är ett värdefullt arv – men lånorden utgör en nutida förmögenhet som vi bygger upp tillsammans med andra inom samma kulturområde.

Så uttrycker sig inte Christer Laurén, och jag vet inte heller om han skulle hålla med mig. Vad jag däremot vet är att han tycker att många människor har en överdriven respekt för främmande språk. Man måste inte kunna allt. Man kan fuska sig fram. Då kan vi fler språk än vi tror. Det är den insikten han vill förmedla med sin bok.

”Språket, människans dotter” fungerar bäst för läsare som är intresserade av språkteoretiska texter. Tänk om skolelever leddes fram till samma insikt med hjälp av flerspråkiga antalogier i andra ämnen!

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 21 april 2004