Vikten av att få fyr på veden

 n vacker dag i början av april skottar jag fram eldstaden vid stugan. I vedboden ligger höga staplar av ved från en flerstammig gråal som jag ägnat många timmar åt att kapa och klyva upp för hand. Nu hämtar jag ett par rejäla bitar och lägger dem i botten för att elden inte ska drunkna när isen i eldstaden smälter. Jag har lite näver till hands och späntar några pinnar. Min vana trogen bygger jag elden med omsorg – jag hör till dem som ogillar tidningar och tändvätska. Jag tänder, jag lyckas, det tar sig, jag känner mig duktig. Men det brinner sådär, med mycket rök. Det är inte mitt fel, tänker jag; veden är sur – först till sommaren blir den bra.

Jag brer ut mitt liggunderlag och lägger mig vid elden, som ger värme fast den är så rökig. Så tar jag fram boken jag har med mig. Den heter ”Eld. Flammor och glöd – samisk eldkonst” och är skriven av Yngve Ryd. Insvept i en rök som skulle jaga bort alla mygg om det fanns några börjar jag läsa. Och sedan blir det svårt att sluta.

I boken berättar Nilas Tuolja om gubbarna som förr inte hade något annat att göra än att hugga torrgranar till ved: ”Det tog tid, men det brydde de sig inte om, bara det blev som de hade tänkt. Tiden räknades inte den tiden, det var tidlös tid.” Yngve Ryd tillämpar samma princip när han skriver böcker. I inledningen slår han fast att den som reser iväg för att intervjua inte kommer någonstans – det blir alldeles för få samtal med samma person. Man måste bo grannar, träffa samma person ett par gånger i veckan under lång tid, djupborra efter detaljer. Det tar tid, men det bryr sig Yngve Ryd inte om, bara det blir som han har tänkt. Då blir det också bra. Kvalitet handlar ju till stor del om tid.

Den här boken baseras på intervjuer med samer bosatta i Jokkmokk, födda mellan 1908 och 1927, som tillbringat en stor del av sitt liv under bar himmel. När de var unga fanns inga snöskotrar och motorcyklar med vilka man snabbt kunde förflytta sig till närmaste renskötarstuga. De lagade mat och övernattade utomhus, även när de var blöta in på bara skinnet. De måste röra sig snabbt och färdas med lätt packning. Ved bar de förstås aldrig med sig; möjligen lite näver och enerot att tända med.

I boken berättar de allt någon kan vilja veta om konsten att elda stammar, grenar och rötter av gran, tall, björk, sälg och rönn i rå, torr och murken form. Ingående beskrivs kåtans eldstad, árran, och hur det går till att elda i en sådan. Man får lära sig kapa stammar med yxa och placera kaffepannan rätt i förhållande till vinden.

De utan tvekan mest fascinerande kapitlen är dock de som handlar om eldning på kalfjället. Jag har en ganska diger samling handböcker i friluftsteknik, friluftssäkerhet, experimentell arkeologi och allt vad det nu kallas. Där beskrivs otaliga metoder för att göra upp eld, men där finns inte en rad om hur man eldar ovanför trädgränsen.

Som den turist jag är har jag heller aldrig kommit på tanken att jag skulle kunna tillbringa mer än en dygn på kalfjället utan spritkök. Jag har pressat mig fram genom täta videsnår utan att ana att jag befann mig mitt i den rikaste vedbod. Nu vet jag att råvide är utmärkt ved – den eldas levande med löv. Viss omsorg tycks krävas för att få fjutt på råvidet, men därefter brinner det länge och ger en glöd som värmer hela natten.

Glöden är så bra att den till och med kan ersätta tak över huvudet. Den som ska övernatta under bar himmel sent på säsongen har bara att söka sig till ett videsnår, hugga en stor hög med vide, sätta eld på alltsammans och vänta tills en rejäl glödhög bildats. Därefter lägger man på nytt ris i täta lager för att få en bädd som inte släpper igenom någon luft. Minsta fläkt blåser nämligen liv i glöden, som tänder hela videhögen, och då är den sovande inte bara rökt utan snart nog kremerad. ”Okunniga får inte prova, man kan brinna upp” varnar Ola Omma. Gör man rätt har man det varmare och skönare än i en renvaktarkåta. Och på morgonen stiger man bara upp från sin bädd, rör om lite i askan och får en härlig brasa att koka kaffe på!

Inte ens på högfjället är renskötare av den gamla stammen rådlösa. Dvärgbjörk anses vara utmärkt ved. Kråkris, lappljung och lummer räcker till en kaffeeld, i nödfall även lapsk alpros och till och med raggmossa. Det går kort sagt att få kaffe av allt som känns torrt! Yngve Ryds sagesmän har provat allt utom fjällsippa.

När man läser kapitlen om eldning på kalfjället känns förhistoriens vingslag. De första människorna kom till Norrland tämligen omgående efter att inlandsisen försvunnit. Innan tallen och björken etablerade sig måste var och en ha vetat hur man eldar utan tillgång till skog. Även om det var varmare tider då skulle människan aldrig ha kunnat leva här utan elden.

Tanken svindlar när man inser att de gamla människor som Yngve Ryd intervjuat kan vara sista ledet i en tradition som går tillbaka ända till den tiden, och förstås långt dessförinnan. Två av dem hann dö innan boken gick i tryck. Snart är texten det enda som finns kvar.

Jag lägger på mer ved på min brasa. Det brinner fortfarande halvdåligt. Men eftersom jag nu läst sida upp och sida ned om råbjörkens och råvidets förträffliga vedegenskaper tänker jag inte längre att min ved blir tillräckligt torr först till sommaren. Nomader har aldrig haft några vedbodar. Möjligen kunde de ringbarka ett träd vid säsongsboplatsen och låta det torka på rot för att tjäna till tändved. Den mesta veden har hämtats direkt ur skogen, från levande träd. Nog borde jag kunna få till en hygglig eld av min gamla gråal.

Det man inte har i huvudet, det får man ha i ryggsäcken. Det är bara att erkänna att jag är en turist, en som får bära tung packning i brist på kunskaper. Men tack vare Yngve Ryds bok kan numera till och med en turist, en akademiker, en simpel bokmal tillägna sig den teoretiska delen av eldandets uråldiga och ädla konst. Återstår bara den praktiska träningen. Något säger mig att det kommer att ta ett tag innan även jag kan röra mig på kalfjället med bara en liten ryggsäck, innehållande föga mer än kaffe, torrkött, kaffepanna, tändstickor och näver samt, vintertid, en enrotsbit. Men då kommer jag att uppleva en frihet som inga moderna hjälpmedel kan ge.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 8 april 2005