Rätten att vara eljest

Recension av Queerfeministisk agenda

”Queer” är ett ord som är så nytt i svenska språket att man får gå till Nationalencyklopedins supplementband för att hitta det. Det har lånats in från engelskan, där det betyder konstig eller excentrisk men också används som en starkt nedsättande beteckning på homosexuella.

I slutet av 1980-talet började alltfler människor i USA att ta makten över detta skällsord. Queer blev en samlingsbeteckning för homosexuella, bisexuella, transvestiter, transsexuella – ja, alla möjliga icke-heterosexuella kategorier. Ibland fick till och med heterosexuella vara med, bara deras sexuella uttryck skilde sig från majoritetens, exempelvis sado-masochister.

Fram till dess hade den homosexuella frigörelsekampen i mycket varit inriktad på assimilation. Budskapet hade varit att homosexuella egentligen inte är annorlunda än heterosexuella. Som en följd härav florerade inom gayrörelsen en viss intolerans gentemot fjolliga bögar, manhaftiga flator och andra inkorrekta element. Queeraktivisterna vägrade anpassa sig och krävde i stället rätten att vara annorlunda. Ett vanligt slagord var ”we're here, we're queer, get used to it”.

Den som varit intresserad av att läsa om queer på svenska har i stort sett varit hänvisad till tidskriftsartiklar eller till Internet. Nu har den första svenska boken om queer kommit ut. Det är teatervetaren Tiina Rosenberg vid Stockholms universitet som skrivit Queerfeministisk agenda (bokförlaget Atlas).

Tiina Rosenberg ger en fyllig beskrivning av hur queeraktivismen utvecklades i USA och vilka effekter detta fick på frigörelsekampen. Hon konstaterar att regnbågsfamiljen nu blivit bråkigare och brokigare, svårare att hantera men roligare att tillhöra. Tyvärr avstår Rosenberg helt från ett svenskt perspektiv. Med fördel kunde hon ha skildrat den smärtsamma process genom vilken RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, under senare år ”queerifierats”. Idag har transpersoner inkluderats i stadgarna, och det har blivit en självklarhet för RFSL:s företrädare att i alla sammanhang tala om HBT (homo- och bisexuella samt transpersoner). Inte desto mindre bevarar mer traditionella homosexuella sin gamla misstänksamhet gentemot bisexuella och transpersoner, och spänningarna är långt ifrån borta. Det är synd att denna historia inte får någon plats i den första svenska boken om queer.

Nu är Tiina Rosenbergs ämne inte i första hand queeraktivism utan queerteori, och det är inte riktigt samma sak. Om queeraktivismen hör till gatan återfinns queerteorin vid akademierna. Queerteorin har sina rötter i feministisk teori och maktanalys. Medan feministisk teori lägger tonvikten på mäns överordning och kvinnors underordning inriktar sig queerteorin dock på förhållandet mellan heterosexualitet och homosexualitet. Heterosexualiteten ses inte som naturlig utan som något som måste förklaras. Inte heller könsidentiteterna anses äga någon äkthet. Det könstypiska betraktas som handlingar vilka iscensätts av den som vill uppfattas som man respektive kvinna. Till och med de anatomiska könsskillnaderna ses av många queerteoretiker som kulturellt skapade.

Tiina Rosenberg redogör ingående för främst amerikanska teoretikers syn på queerteorin och dess användbarhet. Akademiskt sinnade läsare får här rika möjligheter att gå till botten med ämnet. Själv går jag så småningom till botten i en annan bemärkelse. Jag klarar helt enkelt inte av att hålla mig flytande under tyngden av alla dessa teoretiker som staplas på varandra. Och begrepp som ”garderobens epistemologi” och ”vardagslivets könande praktiker” ger mig andnöd.

I sista stund får jag dock fast mark under fötterna när Rosenberg övergår från att analysera teoretiker till att analysera filmkritik. Det handlar om mottagandet av Fucking Åmål, som för Tiina Rosenberg utgör ett skolexempel på heteronormativitet. Med heteronormativitet menas antagandet att alla är heterosexuella och att det naturliga sättet att leva är heterosexuellt. De flesta som recenserade Fucking Åmål lyfte fram detta att vara ung i en småstadstristess som filmens centrala tema, medan det uppenbara lesbiska temat ofta förbigicks med tystnad. För Tiina Rosenberg avslöjar detta en kulturell blick som automatiskt sorterar bort homosexualitet, och hon talar om en homofobi som inte på något sätt minskat i styrka.

Analysen är förvånande eftersom den är så normativ. Queernormativ, skulle man kunna säga. Visserligen framhåller Tiina Rosenberg att vad som uppfattas som viktigt och centralt i en film varierar beroende på åskådarens position, men uppenbarligen är det inte acceptabelt för heterosexuella kritiker att utgå från sina egna referensramar. Paradoxalt nog kan alltså även den skenbart vidsynta queerteorin användas för att avgöra vilka tolkningsmöjligheter som är tillåtna och otillåtna.

Boken ger en god översikt över queerteorin och bra exempel på dess tillämpning i form av queera läsningar. Men vart tog den queerfeministiska agendan vägen? Agenda betyder vanligen dagordning, möjligen också handlingsplan, men sådant letade jag förgäves efter. Queerfeminismen lyste också i stort sett med sin frånvaro. Tiina Rosenberg slår bara kortfattat fast i inledningen att queerfeminismen för henne utgjort en möjlighet att undslippa radikalfeminismens separatism och den mer allmänna feminismens heterocentrism. Men på vilket sätt? Vad är det egentligen för skillnad på dessa olika feminismer? Det är frågor som inte får några uttömmande svar.

Snarare än en queerfeministisk agenda är detta en grundbok för akademiska studier i queerteori. Den som händelsevis inte känner sig hemma i den feminism som förkunnas av t.ex. Margareta Winberg och som därför törstar efter en introduktion till queerfeminismen, den får vackert vänta på en annan bok.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 9 april 2003