De fiktiva bekanta
En forskares utflykt i såpornas värld
 ad har egentligen Ally McBeal,
Miss Ellie och Dr Quinn i våra liv att göra? Varför bjuder vi dem att stiga in i
våra vardagsrum, vecka efter vecka? Vad får vi ut av deras uppdiktade
relationsproblem och intriger, när våra egna är blott alltför verkliga?
I den nyutkomna boken ”Våp, bitchor och moderliga män: kvinnligt och manligt
i såpoperans värld” försöker Umeåetnologen Marianne Liliequist besvara den typen av frågor.
Boken utgör resultatet av ett flerårigt forskningsarbete med intervjuer och tevetittande.
Själv inbiten såpabrukare drevs Marianne Liliequist till en början av en vilja att försvara
både genren och dess föraktade publik. Så småningom förvändes bejakandet i avsmak, en känsla
av att det borde vara förbjudet att tuta i unga flickor sådan smörja. Pendeln stannade
någonstans mitt emellan, och Marianne Liliequist inriktade sig på att förstå kvinnors
förhållningssätt till såporna.
Det visade sig att de förkättrade såporna både kan stärka kvinnors
identitet och utveckla deras relationsvårdande förmågor. De traditionella såporna, som
Dallas och Glamour, skildrar visserligen en värld där de gamla könsrollerna inte låter
sig rubbas i första taget. Valet för en kvinna står mellan att självförnekande låta sig
fjättras av sin familj eller att förverkliga sig själv och bli ensam och olycklig. I
realiteten finns alltså inget val: det är bara för kvinnorna att bita ihop och kämpa vidare.
Inte desto mindre kan de traditionella såporna ses som en hyllning till
kvinnorna i rollen som goda mödrar. Kvinnorna står i själva verket i centrum för
händelseutvecklingen, men de utför sitt trägna relationsarbete i det tysta utan att det
noteras av männen eller får något erkännande i offentligheten. Marianne Liliequist menar
att det finns något universellt i denna ödesbundna tragik, som gör att kvinnor världen över
känner igen sig trots att miljön kan vara ytterligt främmande.
Postmoderna såpor, som Melrose Place och Ally McBeal, ger andra möjligheter
till kvinnlig identifikation och drar ofta till sig en yngre publik. Den gamla könsordningen
har brutits sönder; både män och kvinnor söker göra karriär. Inget är förutbestämt; var och en
är sin egen lyckas smed. Samtidigt pekar Marianne Liliequist på att svagheten föraktas i dessa
såpor. Den starkaste vinner och hyllas, oberoende av vilka medel som använts. Därmed nedvärderas
de så kallade kvinnliga omsorgsvärdena, de som skildras så positivt i den traditionella såpan.
Trots sina invändningar menar Marianne Liliequist att såporna, både de
traditionella och de postmoderna, ger de kvinnliga tittarna något väsentligt. Såpoperan
tillhandahåller ett material för utforskandet av tillvaron. Kvinnorna använder serierna
för att öva sig i sitt relationsarbete, det arbete som de socialiserats till att bli experter
på. Sett ur den synvinkeln blir såpatittandet till ett slags intellektuella övningar, där
hypoteser om relationsförvecklingar ställs upp och prövas.
Dessutom ger såporna tillgång till en fiktiv bekantskapskrets som kan
utnyttjas i samvaron med andra. Initierade tittare kan diskutera gemensamma bekanta med
personer som i verkligheten har helt andra sociala nätverk än de själva.
Men varför då denna ensidiga inriktning på kvinnors förhållande till såporna?
Visserligen är fem av de 31 intervjuobjekten i Marianne Liliequists studie män, men de tycks
ha halkat med mest för att de brukar titta på såpoperor tillsammans med kvinnor. Urvalet
medger knappast några jämförelser mellan kvinnor och män. Trots detta ställs hela tiden
kvinnornas såpatittande i kontrast mot ett manligt förhållningssätt som förutsätts vara
radikalt annorlunda.
Tänk om det inte alls är så, tänk om män får ut precis samma sak som
kvinnor av att titta på såpor! Det kommer vi aldrig att få veta om inte medieforskarna vidgar
vyerna. Än så länge tycks forskningsområdet präglas av en anmärkningsvärt förenklad syn på
genrer som antingen manliga eller kvinnliga. I referenslistan till Marianne Liliequists bok
finns studier av unga mäns förhållande till videovåld och actionfilm samt studier av kvinnor
och Dallas, men ingenting om kvinnors tittande på videovåld och action eller mäns förhållande
till Dallas. Visserligen figurerar också en uppsats om kvinnliga skräckfilmsentusiaster, men
den nämns i ett resonemang om hur man förhåller sig när man går in i ”det motsatta könets genre”.
Finns det någon grund för denna uppdelning? Är manliga såpatittare ett
fjolligt undantag, en försumbar minoritet? Jag letade reda på tittarsiffror för tretton
såpor som visats i svensk teve de senaste fem åren och valde slumpvis ut ett visningstillfälle
för varje såpa. I nästan samtliga fall utgjorde kvinnorna mellan 55 och 65 procent av publiken.
Det enda exempel jag hittade på en visning med mer än 70 procent kvinnliga tittare var Glamour
den 2 november i år (källa MMS).
Jag kan inte se hur en genre med omkring 40 procent manlig publik kan sägas
vara specifikt kvinnlig. Inte heller förstår jag syftet med en sådan kategorisering. Vad kan
den bidra till förutom att befästa våra fördomar?
I ärlighetens namn ska sägas att Marianne Liliequist själv diskuterar riskerna
med att som forskare dra fram och synliggöra det specifikt ”kvinnliga” i kulturen. Det är desto
tråkigare att dessa betänkligheter inte tycks ha fått några konsekvenser för studiens
genomförande. Alla har vi förutfattade meningar om hur tillvaron är beskaffad, men
forskning bör trots allt vila på stabilare grund än så.
GUDRUN NORSTEDT
Västerbottens-Kuriren 15 november 2000
|
