Kvinna, man eller mittemellan?

Om hermafroditernas plats i samhället

”När jag reste genom Vitry-le-François såg jag en man som biskopen i Soissons hade gett namnet Germain vid konfirmationen, men som alla invånarna där hade sett och känt som en flicka vid namn Marie tills hon blev tjugotvå år gammal. Nu gick hon omkring med yvigt skägg och var gammal och ogift. Han berättade att när han en gång tog sats för att göra ett hopp så kom hans manliga organ fram; och flickorna på orten sjunger fortfarande en visa där de varnar varandra för att ta stora skutt, för då kan de bli pojkar precis som Marie Germain.”

Den franske 1500-talsförfattaren Michel de Montaignes berättelse om Marie Germain är bara ett av många exempel på hur hermafroditer skildrats i den västeuropeiska litteraturen – som kuriosa eller missfoster. På Montaignes tid var människor inte helt främmande för tanken att en flicka kunde förvandlas till en pojke, eftersom kvinnor betraktades som ett slags ofullkomliga män. Den motsatta förvandlingen antogs däremot inte kunna inträffa. Gaspard Bauhin, en samtida till Montaigne, förklarade detta med att naturen alltid strävar mot det perfekta och aldrig gör det perfekta operfekt.

Vår nutida föreställningsvärld är en annan. Flickor kan inte längre förvandlas till pojkar. Kvinnor och män har blivit distinkt åtskilda kategorier, nästan olika arter, den ena från Venus, den andra från Mars, och mellan dem finns bara tomma rymden. Enligt en vittspridd uppfattning bestäms vårt kön en gång för alla i befruktningsögonblicket, när spermien levererar antingen en X- eller en Y-kromosom. I denna föreställningsvärld finns ingen plats för hermafroditer. När ett nyfött barn inte genast kan könsbestämmas skapar detta stor förvirring hos föräldrarna, som inte vet hur de ska förhålla sig till ett könlöst barn. Alla små rosetter är ju antingen rosa eller blå. Barnen ”korrigeras” därför tidigt genom kirurgiska ingrepp som inte nödvändigtvis kan motiveras medicinskt.

Vad är egentligen hermafroditism? Terminologin kan vara förvirrande. Vissa författare använder ordet hermafroditism för alla olika tillstånd där den fysiska könstillhörigheten är oklar eller otypisk, medan andra skiljer mellan äkta hermafroditism och pseudohermafroditism. Äkta hermafroditism innebär då förekomst av både äggstocks- och testikelvävnad, vilket är ytterst sällsynt. Pseudohermafroditism innebär att individen bara har ett slags könskörtlar, men yttre könsorgan som mer eller mindre avviker från det förväntade. Ofta används ordet intersexualitet i stället för hermafroditism, bland annat för att det uppfattas som mer politiskt korrekt. Här kommer jag att hålla mig till ordet hermafroditism, som knyter an till en lång medicinsk och litterär tradition.

Det finns många typer av hermafroditism hos människan och ännu fler bakomliggande orsaker. Oftast handlar det om att fostret påverkats av hormoner på ett avvikande sätt. Den biologiska skillnaden mellan pojkar och flickor är nämligen inte så stor som man vanligen vill tro. Fram till den åttonde veckan har pojkfoster och flickfoster likadana könsdelar. Om de därefter påverkas av könshormonet testosteron utvecklas penis och pung, i annat fall klitoris och blygdläppar. Detta gäller oavsett om kromosomuppsättningen är manlig eller kvinnlig.

Marie-Germain i Montaignes essä hade knappast blivit pojke till följd av ett alltför stort skutt. Troligen hade hennes förvandling tagit lite längre tid och orsakats av brist på enzymet 5-alfareduktas. Detta tillstånd är ärftligt och varierar därför i frekvens mellan olika befolkningsgrupper. I några isolerade bergsbyar i Dominikanska republiken har det kommit att bli ganska vanligt och de drabbade kallas i folkmun för ”huevodoces”, dvs. ”de som får kulor vid 12”. Trots att dessa barn har manlig kromosomuppsättning leder frånvaron av 5-alfareduktas till att de yttre könsorganen inte blir manliga utan kvinnliga. Inne i buken finns emellertid testiklar, vilka vid puberteten börjar avge testosteron i stora mängder. Rösten blir djupare, musklerna växer och klitoris förstoras till en liten penis. Flickorna förvandlas till ynglingar.

Det har länge funnits misstankar om att könshormonerna inte bara påverkar könsorganens utveckling utan också hjärnans. De få någorlunda entydiga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnfunktioner som kunnat konstateras, som mäns bättre förmåga till spatialt seende och kvinnors bättre verbala förmåga, brukar tillskrivas könshormonernas inverkan under fosterstadiet. Även pojkars förkärlek för vilda lekar och flickors intresse för dockor förklaras ofta på detta sätt. Ibland menar man till och med att själva könsidentiteten och den sexuella inriktningen präglas av hormonbalansen i moderlivet.

Djurförsök har visat att hormonerna verkligen påverkar hjärnans utveckling under fosterstadiet och även har effekt på det vuxna djurets beteende. Om man exempelvis injicerar manligt könshormon i ett honfoster av rhesusapa kommer hon efter födseln att sälla sig till de unga hanarna och delta i deras vilda lekar. Det är emellertid svårt att direkt överföra sådana resultat till människan, som tenderar att bete sig mindre förutsägbart.

Av detta skäl är hermafroditerna som manna från himlen för forskarna. Särskilt intresse har riktats mot barn med den ärftliga rubbning som brukar kallas CAH (congenital adrenal hyperplasia) och som innebär att binjurarna under fosterstadiet producerar höga halter av manligt könshormon. Detta gör ingen skillnad för ett pojkfoster, men hos flickfostret förenas blygdläpparna mer eller mindre fullständigt till en pung medan klitoris växer och kan utvecklas till en liten penis. En mängd mellanformer finns. Flickebarnet har dock både äggstockar och livmoder samt en slida som ofta mynnar tillsammans med urinröret. Tidigare i historien har säkert många sådana barn växt upp som pojkar utan testiklar, men i våra dagar brukar CAH-flickor som regel ”korrigeras” kirurgiskt strax efter födseln och få medicin som minskar testosteronproduktionen. De får då en normal kvinnlig pubertet och kan också få barn.

Här har forskarna alltså tillgång till en grupp barn med kvinnlig kromosomuppsättning, kvinnliga könskörtlar, kvinnliga yttre könsorgan (om än efter viss justering) och kvinnligt socialt kön, vilkas hjärnor utvecklats under inverkan av förhöjda halter av manligt könshormon. CAH-flickorna är därmed perfekta modellorganismer för den som vill studera biologins respektive miljöns påverkan på barns könsspecifika beteende och de figurerar också i ett stort antal studier. Psykologerna Anke Ehrhardt och John Money var pionjärer på området under 1960-talet, och de har fått många efterföljare, senast Uppsalapsykologen Anna Servin. I stor utsträckning har forskarnas misstankar bekräftats. CAH-flickor är i relativt stor utsträckning ”pojkflickor” med förkärlek för sport och vilda lekar. De leker mindre med dockor än andra flickor och de har oftare en pojke som bästa vän. Dessutom presterar de bättre än andra kvinnor i test av det spatiala seendet, där män brukar ha särskilt stora fördelar framför kvinnor. Anna Servin kunde till och med visa att flickor med svår CAH, de som påverkats av mest manligt könshormon under fosterstadiet, betedde sig mer som pojkar än de med lätt CAH.

En annan grupp av hermafroditer som blivit föremål för forskarnas intresse är kvinnor med androgenokänslighet. Dessa kvinnor har manlig kromosomuppsättning och testiklar i buken, men eftersom cellerna saknar förmåga att känna igen testosteron blir kroppen till det yttre kvinnlig. Det faller sig också naturligt att ge dessa barn en kvinnlig könsroll. Ingen blir förvånad över att de sedan också beter sig kvinnligt, eftersom detta lika gärna kan bero på uppfostran som på frånvaron av testosteronpåverkan. Det intressanta är emellertid att androgenokänsliga kvinnor uppvisar sämre resultat på test av det spatiala seendet än vanliga kvinnor. Detta stöder teorin att hjärnans utveckling påverkas av testosteron, eftersom detta hormon finns även hos kvinnor.

Så har hermafroditerna förvandlats från litterär kuriosa till värdefulla studieobjekt för vetenskapen. Men vem bryr sig egentligen om dem? Har de någon möjlighet att få uppskattning för sin särart, utanför psykologernas laboratorier? I USA har hermafroditer förenats i organisationen Intersex Society of North America (ISNA) och gått till attack mot rådande läkardoktriner om att hermafroditiska barn kirurgiskt måste ”korrigeras” till normala pojkar och flickor. För dem är dessa ingrepp inget annat än könsstympning. Hermafroditerna i ISNA kräver dels sin rätt att vara annorlunda, dels att föräldrarna inte ska få fatta beslut om sådana ingrepp som är kosmetiskt snarare än medicinskt motiverade. Det händer nämligen att barnet senare i livet inte finner sig till rätta i sin korrigerade kropp.

Medan homosexuella och transsexuella länge kämpat för sina rättigheter har hermafroditerna just inlett sin kamp för erkännande. I Sverige är de fortfarande osynliga, förutom i ett eller annat forskningsprojekt. Eftersom hälsan tiger still kan detta givetvis vara ett uttryck för att alla svenska hermafroditer är nöjda med de livsavgörande beslut som i ett tidigt skede fattats av läkare och föräldrar. Annars är det förmodligen bara är en tidsfråga innan de kommer ut och tar strid för rätten att vara – annorlunda.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 5 januari 2000