Ett liv så diskret att det inte syns

Äldre homo- och bisexuella berättar

ar Västerbotten i äldre tid varit ett län befolkat av enbart heterosexuella? Man kan få det intrycket, men bevisligen förekom det under början av 1900-talet att västerbottningar ställdes inför rätta för att de haft sexuellt umgänge med någon av samma kön. Om dem som gjorde samma sak utan att komma i kontakt med rättvisan – vilket rimligen måste ha varit de flesta – vet vi däremot ingenting. Inte heller har det funnits någon dokumentation om Västerbottens homosexuella från avkriminaliseringen 1944 och fram till 1980-talets relativa öppenhet.

Denna lucka fylls nu till en del av historikern Svante Norrhem, som djupintervjuat tolv äldre homo- och bisexuella från Västerbotten, såväl från inlandet som kusten. Det rör sig om både kvinnor och män, de flesta födda under 1940- och 1950-talen. Dessutom har Norrhem talat med en mängd heterosexuella kommunpolitiker, pastorer, journalister och andra som kunnat sitta inne med relevanta upplysningar. Resultatet presenteras i boken ”Den hotfulla kärleken: homosexualitet och vanlighetens betydelse”, som i sommar utkommit på Carlssons förlag.

Västerbottens homosexuella har varit svåra att få syn på. Merparten av Norrhems heterosexuella informanter har aldrig sett skymten av dem. Det är lätt att då dra slutsatsen att homosexuella helt enkelt inte funnits. ”I fjällbygden var det inte inne att visa sådana tendenser”, hävdar en präst. En annan menar att den ”problematiken” inte fanns förr.

En informant tror sig veta att skogsbrukarmentaliteten och det tunga, manliga arbetet i en kommun som Åsele hämmat förekomsten av homosexualitet. En av de homosexuella informanterna, som själv jobbat mycket både med skog och flottning, ger en helt annan bild. Skogsarbetet, där män bodde tillsammans under långa perioder, erbjöd rika tillfällen till sexuella kontakter. Givetvis skedde detta ytterst diskret.

Diskretion var helt enkelt en livsstil för den äldre generationen av homosexuella i Västerbotten. De smälte in så fullständigt i sin omgivning att de inte syntes, i varje fall inte i egenskap av homosexuella. Följden blev att varje ung person som kände sig dragen till det egna könet fick brottas med detta i ensamhet. I skolan talades aldrig om homosexualitet. När ordet nämndes i tidningarna var det i sammansättningar som homosexhärvor och homosexmord. Ibland kunde det också finnas en ”bybög” i trakten, en udda och ringaktad figur som föräldrar varnade sina barn för.

Allt som eventuellt sades var negativt, och allt handlade om män. De unga lesbiska kände sig i många fall så ensamma i världen att det inte ens förespeglade dem att det skulle kunna vara annorlunda på en större ort.

Ett liv som öppet homosexuell var inget alternativ när informanterna var unga, varför de flesta skaffade sig heterosexuell partner och barn. Förhållandet kunde fungera hyggligt tack vare gott kamratskap. Så småningom blev dock behovet av en samkönad relation så stark att det kom till en brytning. Endast en av informanterna har stannat i sitt mångåriga äktenskap. Han har homosexuella kontakter med hustruns goda minne.

Hur gick det då till när Västerbottens homosexuella fick kontakt med sina osynliga likasinnade? Kontaktannonser var viktiga för både kvinnor och män. Man annonserade i tvetydiga ordalag i vanliga dags- och veckotidningar, men efterhand även i svenska och danska gaytidningar. Hade man väl fått en kontakt ledde den till flera. Framför allt bland männen byggdes kontaktnät upp. Möttes man i andra sammanhang låtsades man inte känna varandra.

I Umeå uppstod mötesplatser för homosexuella män i den offentliga miljön, på samma sätt som i storstäderna. Hela området från Broparken via hamnkajen bort till och med Döbelns park var tämligen välfrekventerat från 1950-talet och framåt. Om tycke uppstod kunde man dra sig tillbaka till någon offentlig toalett eller in i en buske. Både umebor och inlandsbor möttes här, inte sällan gifta män.

De flesta av Svante Norrhems informanter träffade till slut någon av samma kön som också blev en livskamrat. Men även dessa långvariga förhållanden har skötts på ett så diskret sätt att de kunnat passera för icke-homosexuella. Den heterosexuella omgivningen har villigt låtit sig luras. Släktens barn har tidigt lärt sig att inte fråga om vissa saker.

Således möter man i boken kvinnor som sammanlevt i åratal och alltid varit välkomna på släktkalasen tillsammans, men som ändå betraktats som väninnor. Där finns också en äldre man som efter viss vånda lät sin yngre pojkvän flytta in, och som så småningom insåg att de uppfattades som far och son.

Det man inte talar om, det finns inte. Tystnaden har varit en förutsättning för bibehållen normalitet. Och behovet av att upprätthålla denna normalitet, denna illusion av vanlighet, tycks ha varit precis lika stark hos de homosexuella som hos deras närmaste.

Den verklighet som möter i Svante Norrhems bok är mycket långt från Pride-tågens. De homosexuella som intervjuats har gjort allt för att inte sticka ut. Endast därigenom har de kunnat stanna i sin hembygd och förbli respekterade. Denna verklighet är säkert giltig för en stor del av de homosexuella som levt och fortfarande lever utanför de större städerna, inte bara i Västerbotten.

Bokens undertitel talar om vanlighetens betydelse, och jag tror detta är själva kärnan. Vanligheten har en central betydelse för de allra flesta människor. Den som lever i en storstad kan bete sig ovanligt i förhållande till majoriteten, tack vare att detta beteende åtminstone räknas som vanligt inom en subkultur. På en mindre ort går inte det. Där skulle den avvikande få spela bybögens roll – vilket mycket få människor mäktar med i längden.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 29 augusti 2001