Landskapsgränsen mellan Ångermanland och Västerbotten

Landskapsgränsen mellan Ångermanland och Västerbotten torde vara en av de sämst kända i Sverige. Den har återgivits på helt olika sätt på olika kartor, främst beroende på att gällande administrativa gränser går på annat sätt. Nu har emellertid gamla okända gränsmärken letats fram i skog och mark och landskapsgränsens korrekta sträckning kunnat fastställas.

Landskapet Västerbotten tillkom i slutet av 1300-talet och därmed måste även gränsen mot Ångermanland dateras till denna tid. Det finns emellertid ingenting som tyder på att någon formell gränsdragning skedde då. Ännu vid 1700-talets mitt rådde delade meningar om var gränsen gick.

Man skulle kunna tro att landskapsgränserna förlorade sin betydelse i och med 1634 års regeringsform, då riket indelades i hövdingadömen eller län. De nya administrativa enheterna hade emellertid inga egna gränser utan definierades utifrån de ingående landskapen. Ju mer makt som lades på landshövdingarna, desto viktigare blev det också att fastställa de geografiska gränserna för deras respektive befogenheter.

År 1762 inrättade kung Adolf Fredrik en råskillnadsdeputation som en gång för alla skulle klarlägga var gränsen gick mellan Västernorrlands och Västerbottens län, eller mellan landskapen Ångermanland och Västerbotten respektive Åsele lappmark. Deputationen bestod av representanter för de fyra stånden från respektive län.

Länen hade helt olika åsikter om var gränsen gick. Arbetet inleddes därför med att lantmätare vandrade från den norra änden av Tåsjön ned till kusten − 23 mil fågelvägen − för att mäta in de gränspunkter som respektive län argumenterade för. Det var ett verkligt pionjärarbete i trakter som tidigare inte varit kartlagda. Den långa karta som ritades låg sedan till grund för diskussionerna när deputationen möttes i den lilla byn Bäck i sydligaste Västerbotten i juni 1764. Under en dryg månad sammanträdde man på flera platser och frågade ut lokalbefolkningen om olika gränsmärken. Därefter överlämnades materialet till Riksens ständer, som efter många turer beslöt att ”hela ångermanländska pretentionslinjen (…) i alla delar gilla”. Beslutet fastställdes av Adolf Fredrik den 17 september 1766.

Återstod att märka ut gränsen genom att bygga rösen vid de gränspunkter som angavs i beslutet och hugga upp rågator däremellan. Det var ett besvärligt arbete, vilket framgår av protokollen från förrättningarna. Merparten av den 27 mil långa gränslinjen skulle stakas ut i obanad terräng genom trakter där det bara fanns ett fåtal bosättningar och inga som helst vägar. Arbetet leddes av lantmätare från de båda länen, som hade ganska ovilliga ortsbor till hjälp. Den längsta delsträckan var nästan sju mil lång. Det hände att stakningen missade målet och att man fick börja om från början.

Det dröjde ända till 1834 innan gränsen var utmärkt i sin helhet. Vid det laget hade länsindelningen ändrats så att en del av Ångermanland överförts till Västerbottens län. Därefter har gränsen mellan landskapen nästan helt vuxit igen och fallit i glömska.

När Lantmäteriet på 1980-talet tog fram ”Röda kartan” lade man ned en del möda på att få med historiska korrekta landskapsgränser. När det gäller Ångermanlands gräns mot Västerbotten och Åsele lappmark utgick man från ovannämnda beslut från 1766. Beslutet innehåller dock bara en uppräkning av de 16 gränspunkterna. Lantmäteriet hade inte tid att göra några efterforskningar i fält, varför den gränsdragningen med nödvändighet blev ungefärlig.

Sommaren 2004 bestämde sig undertecknade för att råda bot på denna brist. Vi gick till arkiven och studerade bland annat den långa karta som lantmätarna ritat inför råskillnadsdeputationens arbete och som visade sig vara av mycket hög kvalitet. Den rektifierades med hjälp av ArcView och jämfördes med moderna kartor. Samma sak gjordes med några bykartor som tillkom under 1780-talet och som återger landskapsgränsens dragning genom byskogarna. Därefter gav vi oss ut i terrängen för att leta upp de gamla gränsmärkena. I nästan samtliga fall kunde vi också återfinna dem.

Gränsens sydligaste del ligger idag helt och hållet inom Umeå kommun. Den börjar vid havet vid ett stort flyttblock som kallas för Klocksten eller Vitsten. En äldre man i närmaste by kände till namnet, men blockets funktion som gränsmärke var bortglömd. Därifrån går gränsen till punkten ”gamla fjärdingsstolpen” vid kustlandsvägen, som på 1700-talet var den enda riktiga vägen längs Norrlandskusten. Fjärdingsstolpen hade varit borta redan när råskillnadsdeputationen sammanträdde på 1760-talet och punkten kan inte lokaliseras exakt. Samtida kartor visar emellertid en klipphäll som kallas för Landsråhälla strax intill, och den kunde vi hitta.

Från kustlandsvägen fortsätter gränsen till Rävelkläppsrå, ett stort och mäktigt röse som byggdes 1802, troligen av sten från ett bronsåldersröse. Därifrån går gränsen vidare till Skvalpsjöhälla. Där talade rörläggningsprotokollet om att ett kors hade huggits in i hällen 1802 för att utvisa den exakta brytpunkten. Efter att ha läst protokollet noggrant började vi med fingrarna skrapa bort mossan från en del av hällen och lyckades då, till vår stora förtjusning, finna detta gamla kors som var i mycket gott skick.

Så kom ett par gränspunkter, Hössjöklubben och Trollberget, där utmärkningen varit bristfällig men där vi i alla fall kunde hitta enkla rösen på rätt ställe. Vidare till Råberget, där landskapsgränsens råmärke sammanfaller med den punkt där Umeå, Vännäs och Nordmalings kommuner möts och där det därför finns ett stort och vackert röse. Därifrån följer landskapsgränsen kommungränsen mellan Vännäs och Nordmaling till Killingholmen i Pengsjön. På holmen lyckades vi inte hitta något gränsmärke. Så inte heller på den närbelägna punkten Björnlandsbäcksrå i Vännäs kommun. Sedan 1899 står ett missionshus på den kulle dit gränsen ska ha dragits.

Dessa första nio gränsmärken ligger ganska tätt. Ovanför Björnlandsbäck vidtog på 1760-talet obebyggda trakter och där ökar också avstånden mellan gränsmärkena. Från Björnlandsbäck går gränsen över skogen till Norrberget i nuvarande Bjurholms kommun. Där hittade vi ett litet men dock tydligt röse. Landskapsgränsen mellan Ångermanland och Västerbotten slutar sedan på Vitberget på lappmarksgränsen, där ett stort röse byggdes 1828.

Från Vitberget följer lappmarksgränsen gällande länsgräns mellan Västerbotten och Västernorrland åt sydväst till Karpsjökasen strax öster om Ångermanälven. Detta är den längsta delsträckan, nästan sju mil. Området är fortfarande mycket ödsligt. När vi med visst besvär tagit oss upp på Karpsjökasen hittade vi lätt det röse som anlades 1830. Nästa punkt är Vällingberget väster om Ångermanälven, där det står ett mycket vackert röse från 1785. Från Vällingberget fortsätter landskapsgränsen till Yxholmen i Bellvikssjön. Där gör länsgränsen numera en avstickare in i Ångermanland, varför landskapsgränsen på ömse sidor om sjön inte längre är synlig. Det röse som anlades på holmen 1785 finns dock kvar.

Den sista gränspunkten är Steksundsholmen i Tåsjöns översta ände, den punkt där också Jämtlands gräns mot Ångermanland slutar. Holmen var väldigt låg på 1700-talet och stod tidvis under vatten, varför röset inte byggdes där utan vid stranden av Tåsjön. Idag är Tåsjön uppdämd för vattenkraftsändamål och holmen ligger vanligtvis flera meter under vatten. Röset på fastlandet gick dock att återfinna. Även här avviker länsgränsen från landskapsgränsen, som inte längre är tydlig.

Vi har mätt in alla gränspunkterna med gps och kan därför för första gången med exakthet visa hur landskapsgränsen går. Det innebär vissa mindre avvikelser från Lantmäteriets kartor, vilket vi hoppas ska kunna korrigeras. Materialet redovisas i en nyutgiven bok med titeln ”Landskapsgränsen mellan Ångermanland, Västerbotten och Åsele lappmark”. Den intresserade kan hämta en shape-fil med landskapsgränsens huvudmärken från webben. Där har vi också lagt ut råskillnadsdeputationens protokoll och många andra källdokument.

GUDRUN NORSTEDT

Kart & Bildteknik 2007:1