Större larm än nöden kräver

Recension av "Ett monster vid vår dörr"

Senaste nytt från Världshälsoorganisationen den 16 juni 2006: i Indonesien och Kina har nu sammanlagt 69 personer smittats med fågelinfluensaviruset H5N1, och av dessa har 49 dött.

Jag googlar runt och konstaterar att nästan inga svenska medier redovisar denna nyhet. Efter panikutbrottet i mars och april, när smittade fåglar upptäcktes på svenskt territorium, blev det alldeles tyst. Det blev ingen epidemi i Sverige, och då slog vi oss till ro. Faran är över!

Eller? Utvecklingen i Sydostasien tyder ju inte riktigt på det.

I en aktuell bok, ”Ett monster vid vår dörr: fågelinfluensan som globalt hot”, liknar författaren Mike Davis utvecklingen vid en gammal science fiction-thriller. Ett utomjordiskt hot eller ett atommonster nalkas mänskligheten. Forskarna försöker slå larm, men politikerna ignorerar faran. I sista stund vaknar mänskligheten upp och förenar sig för att slå tillbaka inkräktaren.

Nu har vi ett verkligt monster utanför dörren. Kommer slutet att bli lika lyckligt som i fiktionen? Kommer vi att vakna upp i tid? Det är de frågor som Mike Davis ställer sig, och han gör själv så gott han kan för att slå larm och väcka politiker och allmänhet.

Det är tragiskt att människor dör i fågelinfluensan, men situationen är än så länge inte riktigt allvarlig. Hittills har människor bara smittats direkt av fåglar, eller efter att ha varit i mycket nära kontakt med en patient. H5N1-viruset har helt enkelt inte särskilt lätt för att smitta mellan människor.

Virus har emellertid mycket korta generationstider och därför går evolutionen hos dem i raketfart. Den som fick influensa ifjol är inte fullständigt immun mot årets influensa, för viruset har hunnit bli lite annorlunda sedan sist. Ibland sker stora förändringar genom att två olika virus slår sig samman och bildar en helt ny variant. Detta kan ske om en människa samtidigt får fågelinfluensa och vanlig mänsklig influensa, och resultatet kan då bli ett virus som smittar som mänsklig influensa och dödar som fågelinfluensa. Den nya smittan skulle snabbt spridas över hela världen med flygresenärer och ge upphov till en världsomfattande epidemi, en pandemi, som sannolikt skulle skörda många liv.

Mike Davis slår i sin bok fast att frågan inte är om detta kommer att ske, utan när. Åsikten delas av den svenska faktagranskaren, Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Umeå universitet.

Davis bok är utan tvivel en angelägen väckarklocka. Den diskuterar riskerna med livsmedelsindustrins enorma fjäderbesättningar, läkemedelsindustrins senfärdighet med att ta fram vaccin och politikernas oförmåga att ta virusmonstret på allvar.

Men någon bra bok är det inte. Den är förskräckligt tråkig. Mike Davis baserar sin redogörelse uteslutande på andras texter och citerar flitigt. Boken känns som en sammanställning av hundratals pressklipp, eller kanske en google-sökning. Den är också mycket opedagogisk. Virus är ett komplicerat ämne som de flesta människor inte vet någonting om. Det går nästan inte att förklara vad ett virus är och hur det fungerar utan bra illustrationer, men det finns bara en bild i den här boken och den är inte bra. Termerna är inte ens rättstavade.

Texten tyngs ytterligare av ett stort antal förkortningar och fackord. HMO-revolutionen? Kan det ha något att göra med GMO, ”genetiskt modifierade organismer”? Efter ett intensivt bläddrande hittar jag ett ställe där begreppet förklaras: ”health maintenance organisations”, det privata sjukförsäkringssystemet i USA. Inte något man utan vidare lägger på minnet. Ett ord som ”adjuvans” förklaras inte alls såvitt jag kan se. Det är inget fel i att en fackbok innehåller förkortningar och fackord, men det förutsätter en ordlista.

Ordvalet i övrigt är ofta svulstigt, med uttryck som ”apokalypsens and”, ”massmord” och ”denna lilla darwinistiska demon”.

För den svenska läsaren tillkommer problemet att boken har ett så uttalat amerikanskt perspektiv. I mycket är den en debattbok mot att USA:s regering satsar så mycket att skydda sig mot bioterrorism och så lite på fågelinfluensan och andra mer reella hot mot folkhälsan. Stort utrymme ägnas åt USA:s bristande hälsovårdssystem och misslyckade influensakampanjer. För en svensk läsare har detta ett mycket begränsat intresse – H5N1-viruset har ännu inte påträffats på den amerikanska kontinenten. Davis framhåller också Sverige som ett land som vidtagit seriösa åtgärder. Det skulle man ju gärna ha velat veta mer om.

Detta är inget som författaren kan lastas för. Han är professor i historia vid University of California och skriver för sina landsmän. Men svenska läsare skulle ha behövt en bok som skrivits ur ett svenskt perspektiv, och det är synd att naturvetenskapliga fackböcker så sällan skrivs i Sverige.

Översättningen slutligen. Man kan inte göra någon välgrundad bedömning av en översättning utan tillgång till originaltexten, men nog är det en del som haltar här? Att kalla viruset ”denna mycket kompetenta lilla församling” känns inte bra. Och hur kan man skriva ”ett flertal av akuta dödsfall av denna typ…”? Det kan inte vara Davis fel, det måste vara översättarens.

Ämnet är angeläget men boken kan tyvärr inte rekommenderas. Tills vidare bör den intresserade hellre söka information på nätet.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 6 juli 2006