Samernas skatteland

Ny bok av Lennart Lundmark

År 1671 ritade lantmätaren Jonas Gedda en karta över Umeå lappmark som visade att hela området var indelat i 37 olika lappskatteland. Varje land hade en namngiven innehavare, en så kallad skattelapp, som tillsammans med sitt hushåll utnyttjade marken för jakt, fiske och renbete, och som skattade för detta till svenska staten.

Idag bor mer än 22 000 personer inom samma område, som i stort sett motsvarar Lycksele, Storumans och Sorsele kommuner. Lappskattelanden är borta och aktuella markägarkartor uppvisar i stället en färggrann mosaik av privatägd mark, bolagsskogar och statliga skogar.

Hur har denna omvandling gått till? Vart tog lappskattelanden vägen? Ägdes de av skattelapparna och såldes de i så fall till nybyggarna eller stals de av staten? Eller var det i själva verket så att staten varit lappmarkens ägare från tidernas begynnelse, och att samerna varit arrendatorer som kunnat avhysas så snart marken behövts till andra ändamål?

Dessa och många andra intressanta frågor diskuteras ingående i en ny bok av historikern Lennart Lundmark, ”Samernas skatteland” (Institutet för rättshistorisk forskning).

Lundmark konstaterar att lappskattelanden sannolikt uppkom inom det gamla samiska samhället och att de förblev en i huvudsak samisk angelägenhet även efter att kronan etablerat sin närvaro i lappmarkerna på 1600-talet. Så länge samerna betalade skatt lade sig kronan inte i hur landen avgränsades och fördelades. Kom samerna inte överens kunde de låta häradsrätten avgöra tvisten, vilket då skedde under stort hänsynstagande till samisk sedvanerätt.

År 1673 utfärdades det första lappmarksplakatet, innebärande förmånliga villkor för nybyggare som ville slå sig ned i lappmarken. Något trevande inleddes därefter kolonisationen, för att ta fart vid 1700-talets mitt och explodera under 1800-talet. Lennart Lundmark visar att detta åtföljdes av en förändring i synen på lappskattelandens status.

Fram till 1670-talet hade kronans fogdar och häradsrätten varit eniga om att lappskattelanden skulle behandlas som skattejord, det vill säga att de hade samma status som böndernas ägor. Därefter började landshövdingen hävda att lappskattelanden i själva verket var kronans allmänning, och att det var landshövdingen och inte häradsrätten som skulle avgöra vem som skulle disponera ett lappskatteland. Detta ledde till ständiga konflikter mellan häradsrätt och länsstyrelse innan häradsrätten vid slutet av 1700-talet accepterade länsstyrelsens överhöghet och blev en remissinsats utan egen beslutsrätt över lappskattelandens fördelning. I samma utsträckning förlorade den samiska sedvanerätten sin betydelse.

Kolonisationen av lappmarken fortskred, men lappskattelanden levde ändå kvar. Så sent som 1914 fanns 62 lappskatteland i Västerbottens län, och de avskaffades definitivt först i och med 1928 års renbeteslag. Samtidigt skedde en gradvis övergång till det nuvarande systemet med samebyar, där medlemmarna kollektivt disponerar stora områden, men med mycket begränsade markrättigheter.

Hur ska man se på svenska statens hantering av lappskattelanden genom historien? Utsattes samerna för rättsövergrepp, eller gick allt rätt och riktigt till?

Vissa hävdar att staten begick ett folkrättsbrott. Så till exempel medlemmarna i den nyligen bildade Skattelandsrörelsen, vilka driver rättsprocesser för att få tillbaka sina förfäders lappskatteland. Detta är emellertid inte bara en strid mot staten utan lika mycket mot andra samer, de som är medlemmar i samebyar. 1928 års renbeteslag klöv nämligen den samiska nationen mitt itu då den fastslog att renskötselrätt bara tillkom den vars föräldrar, mor- eller farföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. De samer som hade hunnit slå sig ned som nybyggare förlorade renskötselrätten för både sig själva och kommande generationer.

Endast den som har renskötselrätt kan bli medlem i en sameby, och med detta medlemskap följer vissa rättigheter i fråga om jakt och fiske. De samer som står utanför samebyarna har däremot inga andra rättigheter än övriga svenska medborgare. Jakt och fiske är heliga områden i norr, och oenighet kring dessa frågor leder ibland till starka motsättningar mellan renägare och renlösa samer. Rättsprocesserna om de gamla lappskattelanden är ett uttryck för detta.

Lennart Lundmark vet att han rör sig inom ett minerat område och att varje ord kommer att nagelfaras av kritiska läsare. I boken avstår han från att ta ställning till hur de historiska förhållandena påverkar samernas rättigheter idag. Efter hans grundliga genomgång framstår det emellertid som uppenbart att när staten anser sig ha äganderätt till samernas gamla marker sker det på mycket vaga grunder.

Rimligen borde staten ta sitt ansvar och utreda dessa frågor en gång för alla i stället för att som nu låta samer strida mot samer om rätten till mark och vatten.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 14 november 2006