”Trots blodet vill jag bara se mer”

Om hatkärlek till tjurfäktning

Plaza de Toros, Santander, Spanien. Jag sitter på läktaren för att se min första tjurfäktning. Med mig har jag mina spanska väninnor: Nuria, som är aficionada, tjurfäktningsfan, och Lucila, en ömhjärtad djurvän som aldrig tidigare besökt arenan. Lucila och jag är dämpade och spända, Nuria glatt förväntansfull.

Stunden är inne. Den första tjuren släpps in. Tjurfäktarna lockar den med stora purpurfärgade mantlar, leker med den, låter den visa upp sin smidighet och snabbhet. Det är en lättsam inledning som snart ger plats för den egentliga tjurfäktningen, en tragedi i tre akter.

Den första akten är den blodigaste. Två beridna picadorer tar plats på arenan och en av dem lockar tjuren att anfalla. När tjuren kommer tillräckligt nära stöter ryttaren sin lans i de kraftiga nackmusklerna. Blodet flyter. Tjuren reagerar ursinnigt och stångar mot den madrasserade hästen; så stark är hans nacke att han kan lyfta hela ekipaget med hornen. Jag känner ett lätt illamående och tittar bort när picadoren förbereder sig för nästa omgång. Nuria förklarar för mig att behandlingen är absolut nödvändig. Dels blir tjuren långsammare i vändningarna, dels blir den trött i nacken och sänker huvudet, vilket är en förutsättning för att det dödande sticket senare ska kunna utdelas.

När picadorerna gjort sitt är det dags för andra akten, då utsmyckade käppar, banderillas, ska fästas med harpunspetsar i tjurens rygg. Tre banderiljärer sätter vardera ett par. Tjuren lockas till anfall; banderiljären möter honom springande. När tjuren sänker huvudet för att stånga hoppar banderiljären upp i luften med armarna uppsträckta, trycker in spetsarna i tjurens rygghud och glider undan de sylvassa hornen med minsta möjliga marginal. Vilken smidighet och elegans! Mitt illamående viker.

Redan annonseras den sista akten, då el matador de toros, tjurdödaren, blir ensam med tjuren. Med sitt röda skynke bjuder han upp tjuren till dans, lockar honom att anfalla, sveper honom kring sin egen kropp, så nära att den guldbroderade dräkten blodas ned. Han blir till en harmonisk enhet med en partner som är flera gånger starkare och tyngre än han själv, livsfarligt beväpnad och inriktad på attack. Matadoren har fullständig kontroll över den halvtonstunga bjässen. Tröttnar han på dansen kan han vända ryggen mot tjuren och sakta gå därifrån utan att ägna den en blick, eller ställa sig på knä strax framför den och blotta sitt bröst. Jag sitter trollbunden.

Återstår sanningens ögonblick. Matadoren får tjuren att stå still och sänka huvudet, sträcker sin skyddslösa kropp rakt över hornen och driver in värjan högt uppe mellan skulderbladen. Nuria viskar att om tjuren kastar upp huvudet nu blir matadoren spetsad. Det händer inte denna gång: tjuren dör snabbt och effektivt. Publiken applåderar, jublar och viftar med näsdukar tills corridans ordförande tilldelat matadoren en av de högsta utmärkelserna: ett av tjurens öron.

Sedan är det dags för nästa tjur. Totalt dödas denna eftermiddag sex tjurar av tre matadorer. Några ovationer blir det inte hädanefter. En av matadorerna bemöts med absolut tystnad, och kvällens mest namnkunniga stjärna trakteras med visslingar och burop. Enligt Nuria kunde det varit värre: en gång såg hon en matador lämna arenan i ett regn av sittdynor.

När vi lämnar corridan säger Lucila att hon faktiskt – motvilligt – tyckte om tjurfäktningen, men att hon fortfarande är motståndare. Nuria lägger ut orden om hur hon älskar att se hjordarna av stridstjurar ströva fritt över Kastiliens ängder, och utan tjurfäktningar funnes det ju inga stridstjurar! Själv går jag tyst, men konstigt upprymd. Jag vill se mer. Trots blodet, trots det uppenbara djurplågeriet. Jag är förvirrad, känner inte igen mig. Hur kunde detta drabba mig? Jag som alltid köper Kravmärkt kött – inte för att jag är rädd för hormoner och prioner, utan för att jag tycker att den mäktiga människan ska behandla mindre mäktiga arter väl.

Idag har jag förstått vad det var som fångade mig. Det var tjurfäktarnas fullkomliga förtrogenhet med tjuren och deras förmåga att kontrollera varje muskel i sin kropp även när ett misstag kunde kosta dem livet. Det var också den krävande och kunniga publiken, som deltog i föreställningen på ett sätt som jag inte upplevt inom någon annan konstform.

Men vi som en gång trott oss vara djurvänner kan aldrig njuta fullt ut av en tjurfäktning. Vi kommer sällan att tala högt om våra upplevelser. Inom oss kommer det alltid att finnas ett moment av skuld och kluvenhet. Det är en konflikt mellan förnuft och känsla, eller kanske helt enkelt hatkärlek, inte bara inför själva tjurfäktningen utan även inför vårt mörka inre som blivit uppenbarat.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 10 juli 2003