Minervaskolans sjalförbud

Tankar om anständighetens gränser

Anständighet är ett fenomen som finns över hela världen, men som ser mycket olika ut i olika kulturer. Det är också ett ämne som väcker starka känslor, vilket märks tydligt i den senaste tidens debatt om Minervaskolans sjalförbud. Runt omkring mig ser jag människor bli osams för att de tycker olika i denna fråga.

Det kan vara idé att inte låta känslorna rusa iväg, utan i stället ta sig samman och fundera kring vad anständighet egentligen är. Det har inte primärt med kläder att göra; även hos folkslag som inte använder kläder finns föreställningar om anständighet. Hos yanomamifolket i Amazonas gick till exempel både männen och kvinnorna nakna. Anständighetens gräns gick för männens del, enligt vad antropologen Jacques Lizot har berättat, vid blottandet av ollonet. De drog därför fram förhuden, knöt ihop den med ett snöre och fäste snöret i bältet. Arrangemanget lossades bara när en man behövde kissa och då satt han på huk, för att ingen skulle se. Kvinnorna, som inte hade mycket mera på sig än ett band kring midjan, var för sin del mycket noga med att aldrig böja sig framåt så att vulvan blottades.

Nuerna i Sudan, föremål för en klassisk skildring av antropologen E.E. Evans-Pritchard, gick i allmänhet omkring med bara ett tunt bälte kring midjan och kanske några smycken. Den man som ville vara respektfull mot sina blivande svärföräldrar dolde dock sin blygd med ett vildkattskinn från den dag då han bad om en flickas hand tills han tilläts att börja äta i hennes föräldrahem och därmed var accepterad som familjemedlem.

I dagens Sverige är anständighetens gränser minst lika subtila men givetvis helt annorlunda. På en kontorsarbetsplats bör män ha långbyxor och åtminstone kortärmad skjorta, medan kvinnor har större frihet att exponera ben och axlar. På en allmän badstrand utan naturiststämpel ska både män och kvinnor skyla könsdelarna. I badhuset måste kvinnan också täcka över sina bröstvårtor, medan mannen får visa sina. Den totala nakenheten hör till basturnas och duscharnas enkönade gemenskap, eller till den allra närmaste familje- eller vänskapskretsen.

Detta är miniminivåer, och om dem råder nog ganska stort samförstånd i Sverige. Därutöver finns en bred zon av urringningar, håriga bringor, kortkorta kjolar och minimala badbyxor som väcker gillande hos en del och fasa hos andra, i varierande grad beroende på situationen.

Med tanke på att varje kultur har sina normer för anständighet skulle det vara mycket märkligt om människor som har sitt ursprung i andra länder råkade ha precis samma regler som de som just nu är förhärskande bland etniska svenskar. Finns det yanomami-indianer i Sverige så gissar jag att de illa kvickt har anpassat sig och döljer betydligt mer än ollonet och vulvan. Man kan inte underskrida anständighetens miniminivå utan att betraktas som asocial, brottslig eller i värsta fall galen.

När det gäller muslimska kvinnors bruk av sjal är problemet uppenbarligen ett annat. Deras miniminivå för anständighet innebär bland annat att kvinnor ska dölja hår, armar och ben i mäns närvaro − en nivå som ligger en bra bit över vad som är vanligt bland etniska svenskar. Detta ger inte upphov till samma konfrontation som ett önskemål att underskrida den i samhället vanligaste miniminivån, men reaktionerna blir ändå starka. Inte nog med att man måste vara tillräckligt anständig –- alltför anständig får man inte vara.

Dilemmat uttrycks tydligt i en insändare i torsdagens VK: ”[jag vill] varken se flickor i skolåldern klädda i vuxet utmanande – kläder − eller i klädesplagg avsedda att skyla vuxna kvinnors kroppar”.

Ett sådan ståndpunkt framstår för mig som motsägelsefull. Som jag ser det finns det nämligen bara två alternativ, och de utesluter varandra.

Antingen är det så att barn under en viss ålder eller ett visst stadium av fysisk utveckling inte behöver skyla sig, inte behöver iaktta några regler för anständighet. I så fall kan flickor ha vilka ”utmanande” kläder som helst och gå med bar överkropp i skolan om de så önskar. Då kan också skolans pojkar och flickor bada nakna tillsammans.

Eller också är det så att även barn är inlemmade i anständighetens system. Detta betyder inte att barn skulle vara tillåtna sexobjekt. Det behöver överhuvudtaget inte finnas några särskilda skäl − traditioner räcker helt och hållet som förklaring. Men om det är detta alternativ som gäller måste även barn iaktta vissa regler, och dessa regler är inte naturlagar utan specifika för varje kultur vid varje enskild tidpunkt.

Många etniska svenskar ser helst att flickor skyler sin mage. Många traditionella muslimer ser helst att flickor skyler sitt hår. Anständighetens gräns har lite olika läge. Men det är inte möjligt att anständigheten i det ena fallet skulle innebära ett sexuellt förtryck och i det andra fallet ett skydd mot sexualisering. Rimligare är att det handlar om samma sak i båda fallen, även om man nog inte med säkerhet kan avgöra vilken.

Helt säkert är dock att anständighetens gränser med tiden kommer att förändras, helt oberoende av hur Minervaskolan väljer att gå vidare med frågan.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 25 mars 2006