Glo inte!

Ett historiskt perspektiv på nakenhet och blygsel

är Eva och Adam ätit av frukten från kunskapens träd i Edens lustgård öppnades deras ögon och de såg att de var nakna. De lyckliga dagarna var över: Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och Eva och drev bort dem. Keruberna och det ljungande svärdets lågor sattes ut för att bevaka trädet. Efter syndafallet fanns ingen väg tillbaka till den ursprungliga oskuldsfullheten.

I verket ”Sedernas historia”, som utkom för första gången 1939, skildrar den tysk-brittiske sociologen Norbert Elias motsvarande förvandling av det västeuropeiska samhället. Syndafallet tar hos Elias formen av en civilisationsprocess med betydligt mer utdraget förlopp än i Bibeln. Under denna process har människans förhållande till sin kropp kommit att underkastas allt hårdare regler.

Bordsskicket har blivit strängare: var och en äter på en egen tallrik och dricker ur ett eget glas, maten förs till munnen med bestick i stället för med händerna och om fingrarna ändå blir smutsiga torkas de av på servetten i stället för på kläderna eller bordduken. Det har blivit äckligt att spotta, fisa och spy i andras närvaro eller ens tala om sådana saker. Nakenheten har blivit skamlig och sexualiteten omgärdas med tystnad. Det är den vuxne som får barnet att skämmas för sina kladdiga fingrar, stinkande pruttar, solkiga underkläder och blottade könsdelar. Under uppväxten omvandlas den sociala normen till ett inre tvång, som individen uppfattar som naturligt och som är mycket svårt att frigöra sig från.

Den franske historikern Jean-Claude Bologne beskriver i sin bok ”Histoire de la pudeur” (Blygselns historia; Hachette 1986) hur nakenheten ännu på medeltiden var tämligen odramatisk. På målningar från denna tid kan heliga män ses bada nakna i närvaro av jungfru Maria. På 1600-talet framstod nakenbad inte längre som något oskyldigt, varför näckandet förbjöds bland annat i Paris.

Hädanefter badade anständiga människor iklädda skjorta eller underkläder, eller helst inte alls. När friluftsbadet kom på modet igen på 1800-talet skapades ett särskilt plagg för ändamålet. De första baddräkterna var stora och opraktiska och lämnade allt åt fantasin, men deras livslängd blev kort: redan omkring 1890 kröp damernas baddräkt ovanför ankeln. Vid sekelskiftet började simintresserade kvinnor använda en baddräkt i ett stycke, som blottade axlarna och knäna men dolde halva låret. Herrarna iklädde sig en liknande dräkt. Jean-Claude Bologne uppger att den franske nudistpionjären Marcel Kienné de Mongeot 1926 åtalades för att ha badat med bar överkropp på allmän badstrand. Bara något årtionde senare skulle en sådan åtalspunkt te sig fullständigt löjeväckande – det blev normalt för män att blotta bringan och bada endast iklädda åtsmitande kortbyxor som snarare framhävde än dolde behagen.

Kvinnobröst förblev oanständiga fram till omkring 1970, då behåar och bikiniöverdelar kastades av. Kroppen hade sprängt snörliven och huden fick möta havet. Sedan dess betraktar vi oss som frigjorda, inte minst i Skandinavien.

Hur går då detta ihop med Norbert Elias teorier om en fortskridande civilisationsprocess under tilltagande disciplinering av individen? Har processen avstannat? Har vi rent av regredierat till en primitivare nivå?

Förmodligen inte. Vår tids ”frigjordhet” har i själva verket inte mycket gemensamt med medeltidens oreflekterade nakenhet. Norbert Elias hävdade själv att den utveckling mot större frihet och otvungenhet som han kunde märka redan på 1930-talet förutsätter en mycket hög driftskontrollstandard. Endast i ett samhälle där behärskningen anses vara en självklarhet kan så stor frihet i bad- och sportseder utvecklas.

Ingenstans blir vårt kluvna förhållande till nakenheten så uppenbart som på badstranden. Omgivna av främmande människor blottar vi oss här på ett sätt som annars är förbehållet hemmiljön. I dag kan en västerländsk kvinna i nästan vilket sammanhang som helst visa det mesta av sina ben, men det är bara på badstranden som hon kan avtäcka sina bröst och fortfarande betraktas som anständig. En förutsättning för detta är att övriga badande är så disciplinerade och har sådan kontroll över sina blickor och sina reaktioner att denna exceptionella exponering (som av någon anledning blir oanständig i ett badhus) kan maskeras som något alldeles vardagligt.

Den franske sociologen Jean-Claude Kaufmann intervjuade 300 personer på franska badstränder (lika delar män, barbystade kvinnor och kvinnor med täckt byst) och fick därigenom en fascinerande inblick i topless-solandets sociologi. I boken ”Corps de femmes, regards d'homme” (Kvinnors kroppar, mäns blickar; Agora 1998) beskriver han de tysta överenskommelser som reglerar det skenbart avslappnade strandlivet. Det är i princip otillåtet att titta på kvinnornas bröst, åtminstone så att det märks eller mer än ett ögonblick. Kvinnorna kan dock ha överseende med unga män. ”Om en ung kille, upp till 30– 35 år, kikar lite så stör det inte mig, det är helt normalt” (kvinna, 30 år). Däremot uttalar strandkollektivet en enhällig förkastelsedom över de äldre männens tjuvkikande, som upplevs som snuskigt. ”Usch, det var en gammal skäggig gubbe! Är det normala killar så gör det ingenting, och är de snygga – desto bättre!” (kvinna, 19 år). Vid vilken ålder blir man då snuskgubbe? 35 år, menar en 18-årig tjej. 40– 50 år, tycker många. Äldre ensamma män som inte ens bytt om till badkläder är definitivt snuskgubbar som stör strandens harmoni.

Om det är fult att titta är det emellertid lika fult att visa upp sig. Strandfolket har mycket klara åsikter om vad som är ett anständigt beteende för en barbystad kvinna. Regel nummer ett är att ligga så stilla som möjligt och undvika allt som kan sätta brösten i rörelse. ”När man ligger ned är det okej, men reser man sig för att leka eller gå och bada tycker jag att man ska ta på sig bikiniöverdelen” (kvinna, 50 år). Särskilt hårda är omdömena om kvinnor med ”onormala” bröst: ”När folk börjar springa omkring med jättebomber eller hängbröst kan det se rent komiskt ut. Med små bröst är det en annan sak, de håller sig mer på sin plats” (man, 24 år).

Att lämna det egna territoriet för att sträcka på benen är uteslutet. ”Visst kan man ställa sig upp men då ska man inte stå eller gå hur som helst” (kvinna, 26 år). Oplanerade rörelser kan ursäktas, exempelvis för att hejda ett parasoll på rymmen. Att gå ned till vattnet för att bada är ett gränsfall, acceptabelt endast om avståndet mellan handduk och vattenbryn är kort och under förutsättning att den halvnakna kvinnan målmedvetet rör sig mot vattnet, med blicken sänkt eller stint riktad framåt. Den upprätta ställningen måste kunna motiveras för att inte väcka misstankar om exhibitionism.

Kaufmanns studie styrker Elias teser. Nakenheten på badstranden är ingalunda obesvärad utan gör de inblandade lätt generande, eftersom den trots allt är ett brott mot tidigt inlärda beteendemönster. Förutsättningen för de friare sederna är en sträng etikettskod, som alla känner av och underkastar sig.

Anständighetens gränser varierar med situationen. I dagens Sverige är den totala nakenheten utanför den närmaste familje- eller vänskapskretsen förpassad till basturnas och duscharnas enkönsgemenskap. På den allmänna badstranden ska både män och kvinnor skyla könsdelarna. I badhuset måste kvinnan också täcka över sina bröstvårtor, medan mannen får visa sina. På arbetsplatser med krav på representativitet kan åtminstone yngre kvinnor fritt exponera sina ben och axlar, medan män bör ha långbyxor och åtminstone kortärmad skjorta.

I anständighetens namn krävs dessutom viss åtskillnad mellan män och kvinnor. Det finns alltid separata omklädningsrum och duschar i badhus och sporthallar och det betraktas som en allvarlig kränkning att kika in till de andra. I offentliga bastur badar man i enkönat sällskap.

Överallt finns formaliserade regler eller åtminstone en tyst överenskommelse om en anständighetens miniminivå som man inte kan underskrida utan att bli betraktad som asocial eller i värsta fall galen.

Nu kan man emellertid också skönja en tendens att vilja fastställa maximinivåer för anständigheten. Det räcker inte att vara tillräckligt anständig: man får inte heller vara alltför anständig. På något annat sätt kan man inte tolka den oro som gjort sig förmärkt över muslimska flickors organiserade klädsim i kommunala simhallar.

Friheten att blotta sin hud och simma obehindrat har därmed förvandlats till ett påbud. Detta leder till problem, eftersom påbudet står i konflikt med traditionella muslimers syn på vad som är anständigt (hijab). Kvinnor ska enligt dessa regler dölja hår, armar och ben i mäns närvaro. Eftersom man inte gärna kan klä av barn med våld och kasta dem i vattnet har många flickor helt enkelt blivit utan simundervisning. Tack vare ordningen med klädsim har de fått möjlighet att lära sig simma under omständigheter som både de och deras föräldrar uppfattar som acceptabla.

Trots detta finns ett uttalat motstånd mot klädsimmet. Det är olyckligt, för om inga elever i den svenska skolan får vara anständigare än en genomsnittlig svensk riskerar man att kasta ut barnet med badvattnet. De traditionella muslimerna torde komma att flytta sina barn till egna skolor – men det måste rimligen ligga i samhällets intresse att de flickor som iakttar de muslimska reglerna om anständighet får träffa flickor som kan bada halvnakna tillsammans med pojkar, och vice versa. Var ska detta möte ske om inte i skolan?

De normalsvenska reglerna för exponering av hud och åtskillnad mellan könen må te sig som icke förhandlingsbara naturlagar, men de är i själva verket helt godtyckliga. Deras giltighet sträcker sig inte ens ut i det relativt homogena Västeuropa. I mer eller mindre katolskt influerade länder som Luxemburg, Belgien och Frankrike (vars invånare vi brukar uppfatta som mindre frigjorda än svenskar) är badhusens bastur vanligen ämnade för båda könen, och det är strängt förbjudet att sitta där med badkläderna på. Även duscharna kan mycket väl vara gemensamma, medan omklädningsrummen brukar vara separata.

Många är de inflyttade skandinaver som i sådana situationer tvingats inse att de inte kan leva upp till ryktet om sin egen frigjordhet. När det kommer till kritan är vi nämligen ganska pryda och ovilliga att rucka på vår egen uppfattning om vad som är anständigt. Det är märkligt att vi har så svårt att acceptera att andra människor beter sig precis som vi.

GUDRUN NORSTEDT

Dagens Nyheter 29 februari 2000