På strövtåg i en SLOAP

Om betydelsen av stadens mellanrum

Mellan Lilljansberget och Strombergs väg finns ett lövskogsområde som i åratal passerats av mariehemsbor på väg till universitetet och berghemsbor på väg till Iksu:s elljusspår. Skogen har varit ett mellanrum i staden, en vildvuxen yta omgiven av välplanerade områden.

Ett stenkast från Mariehems centrum finns ett annat sådant mellanrum, en tät och högvuxen granskog mellan Mariehemsvägen och Kolbäcksvägen. Inga kommunala åtgärder har sträckt sig in i denna skog. Den nordligaste delen genomkorsas av hundägarnas upptrampade stigar; resten tillhör ekorrar och rävar.

Båda dessa stadens mellanrum är nu på väg att fyllas med ett välplanerat innehåll. Här ska bli bostadsområden. En stor del av skogen har redan försvunnit och huskroppar har vuxit upp i stället.

Är denna utfyllnad av ondo eller av godo? På detta kan man anlägga olika aspekter. En djupgående diskussion förs av konstvetaren Anders Björkman vid Umeå universitet i essäboken Naturen inpå knutarna, som utkom 2004. Han gör där en promenad från Ålidhem till Tomtebo, en sträcka på en dryg halvkilometer. Promenaden sker på en cykelväg längs kanten av en ”på djupet visuellt ändlös barrskog”, en upplevelse som beskrivs med ord som trist, hotfull och skräckinjagande. När Björkman så småningom når fram till bebyggda trakter, till Tomtebo, är det som att plötsligt finna en stadssatellit som släppt taget om sin moderkropp och svävat iväg.

Existensen av detta stycke natur mellan två stadskvarter ser Anders Björkman som ett resultat av en biologisk stadsbyggnadsideologi som föreskriver att det i en stad ska finnas grönstrukturer. Björkman förstår tanken, han inser att denna remsa utgör en naturens gräddfil mellan stad och vildmark, men han framhåller att den i sociokulturell bemärkelse utgör ett hinder, ett impediment. Och frågan är vad som egentligen ska prioriteras i en stad, natur eller kultur? Människor eller igelkottar?

I en expanderande stad brukar emellertid den biologiska stadsbyggnadsideologin förr eller senare få stryka på foten. Bostadsbyggandet vid Lilljansberget och Mariehem (det som kallas för Mariestrand) är aktuella exempel på hur två bitar grönstruktur plockas bort ur stadens mosaik och ersätts med två bitar stad. Naturen får klara sig utan dessa gräddfiler, samtidigt som ett par av de kvarstående hindren för stadens sociala och kulturella liv röjs undan.

Det finns emellertid ytterligare en infallsvinkel på dessa outnyttjade och ostrukturerade mellanrum i staden, dessa ”spaces left over after planning” eller SLOAP som de ibland kallas. En aspekt som trotsar motsättningen mellan natur och kultur. De tufsar av oplanerad mark som blivit kvar i en tätort är nämligen inte bara naturens gräddfiler, de fungerar samtidigt som ett vindsförråd i ett gammalt hus, där saker och ting under generationer ställts in utan större eftertanke. Där finns ansamlade spår av natur- och kulturhistoria, ibland svåra att tolka, ibland i öppen dager. Här en stenmur som utvisar en gammal ägogräns, där ett odlingsröse, en stump av en gammal väg, en husgrund, någonstans små växter som en gång planterats i en trädgård.

Bostadsområdet vid Lilljansberget anläggs på mark som under några decennier varit bevuxen med en frodig, glasbjörksdominerad skog. Björkar har lätta frön som färdas långt med vinden, och därför är de snabba att kolonisera öppen mark som inte längre hävdas. I det här fallet grodde björkfröna i något som ännu på den ekonomiska kartan från 1959 markerades som åkermark. Det var odlingar som anlades på 1700-talet på Öns utmarker. Om detta skriver prosten Pehr Stenberg i sin Umebeskrivning från 1800-talets första år: ”...Lindströms eller nu mera Giljams nybruket (...) äger god jordmån, sandblandat mull, hälst på södra sidan om Sandbäcken som rinner där midt igenom (...). Det är uptagit af fordna Länsman Åke Lindström och innehafwes nu dels af Stadsboer, dess arfwingar, dels ock af Ö-boer.” Notera att Stenberg talar om ”Giljams nybruket” – det intilliggande berget fick heta Giljamsberget, sedermera Lilljansberget.

Anledningen till att ett nybruk anlades här är förstås det som Stenberg skriver, att jordmånen var god. Varför var den det? Jo, en gång för bortåt 3 000 år sedan, samtidigt som bronsåldersrösen anlades på Lilljansberget, var detta en skyddad havsvik där fina partiklar kom till ro. När detaljplanen för det nya bostadsområdet skulle utarbetas gjordes markundersökningar som visade att här finns sediment till ett djup av två–tre meter!

Havsviken, sedimenten, odlingarna och den upphörda hävden – om allt detta stod björkskogen vid Lilljansberget och viskade för den som ville lyssna. Gick man in i skogen kunde man se att den genomkorsades av gamla sammanrasade diken, och att det fanns odlingsrösen i den angränsande barrskogen, den som växte lite högre upp, ovanför den bördiga sedimentpacken, på mark som inte dög till odling. Just i det gamla skogsbrynet låg en sophög med porslinsskärvor och gamla läderstövlar stadda i förmultning.

När bostadsområdet är färdigbyggt kommer hela detta skogsparti att vara borta. Enligt detaljplanen ska visserligen befintlig trädvegetation bevaras där så är möjligt, men inom det område som nu är under exploatering märks inte mycket av det. Illavarslande är att detaljplanen säger att vegetationen senare ska ”kompletteras” så att området med tiden ”kan ge intryck av trädbevuxen naturmark”. Jag ryser inför denna oförblommerade strävan mot naturkitsch. Varför inte samtidigt lägga upp några stenhögar som kan ge intryck av att föreställa bronsåldersrösen?

Även det nya bostadsområdet Mariestrand byggs i en överbliven skogsremsa som har en historia att berätta. Innan detaljplanen fastställdes gjorde länsmuseet en översiktlig arkeologisk undersökning och fann då att även detta var gammal åkermark, genomkorsad av diken. Dessutom hittades en husgrund, åtta gånger fem meter, med en spismursrest. Skogen som står där idag är fullväxt granskog, det successionstadium som efterträder björkarnas pionjärfas, vilket innebär att det måste ha varit mer än hundra år sedan marken var öppen. Men om detta finns ingenting att läsa i källorna, och kartorna är blanka här. Marken är heller inte typisk odlingsmark – enligt detaljplanen består ytmoränen av grus, sand och sten. Det gör förstås spåren ännu märkligare. Vem var det som slog sig ned här, allra längst bort på Umeå stads utmarker?

Sådant kan man grunna på när man strövar i en SLOAP, en bit skog som aldrig utsatts för planering. Resten av Mariehem är nästan kliniskt befriat från natur- och kulturhistoria – i stort all mark hyvlades av och fylldes ut när bostadsområdet anlades. Skogen kring vattentornet utgör det enda större sammanhängande undantaget, ett impediment för såväl stadsplanerare som skogsbrukare. Stadsplanerarna gick hårt fram på 1960-talet. I Mariehemsdalen byggde de kullar av fyllnadsmassor, på mark som även den tidigare varit odlad, gammal havsbotten, ett riktigt plattland. Därefter placerade de ut träd, ensamma eller i små dungar. Böljande kullar med strödda träd – man anar en vision om ett bukoliskt landskap, men det är ett landskap som är stumt, som inte har någon historia att berätta, utom den att någon person haft en vision och givits möjlighet att förverkliga den i full skala. Det ska vara en väldigt speciell person för att detta ska bli intressant. Skillnaden är stor mot de oplanerade skogsområdena nedanför Lilljansberget och vid Mariestrand.

Nu inlemmas även dessa slutligen i stadsplaneringen. Den stökiga vindskammaren rensas ut och byggs om till en flashig lägenhet med designade möbler. Staden blir kanske vackrare, kanske trivsammare, kanske mer praktisk, kanske tryggare – men samtidigt tråkigare, inte bara för igelkottar utan faktiskt även för människor.

GUDRUN NORSTEDT

Västerbottens-Kuriren 22 april 2006